365 Bloggen

Från New York Fashion Week till Vitudden. Annie Ankervik är tillbaka i Västervik för att öppna eget och bli bäst i världen.

Jag vet ärligt talat inte vad det är hon håller på med.  

I bara strumplästen cirkulerar Annie Ankervik ljudlöst runt mig på de såpade, granplankorna, som hon och maken Ola sågat till vid hennes barndomshem i Långemåla. Allt som hörs är ljudet av saxens två slipade eggar som möter varandra med oregelbundna mellanrum efter att ha dekapiterat ännu några dyrköpta hårstrån från min hjässa. Inte en spegel så långt ögat når, bara en kisande måttning från Annies vana öga lite då och då. 

Ceremonin är motsvarigheten till musikbranschens backstagegig: en köksklippning. I det här fallet bokstavligt talat. Vi befinner oss nämligen i familjen Annie, Ola, Sigge och Elli Ankerviks nyrenoverade kök på Vitudden. Huset har varit i släkten Ankerviks ägo sedan det byggdes av legendaren Anker Ankervik 1929. Ett enplanshus på 120 kvadratmeter med järnvitriolgrå ytterpanel med vita knutar och tegelrött plåttak. Utsikten från köket är bedårande och består i stort sett av Vituddens kanotvarv, detta vattenfarkosternas tempel och uppfinnarverkstad klätt i puts, plåt och eternit, som försett äventyrare, tävlingskanotister och vanligt folk runt om i världen med hett eftertraktade kajaker ända sedan grundandet 1925. 

– Både min mamma, moster och morbror har haft det här som sina barnrum, berättar Ola och nickar mot det hörnrum som idag är treårige sonen Sigges, när vi går på husesyn.  

Allt är noga utvalt, från de blommiga tapeterna till retroströmbrytarna, de klassiska funkishandtagen på köksskåp och lådor till den gröna Bumlinglampan över det stora matbordet. På några ställen blottas den gamla gulnade panelen prydd med måttanteckningar från morfar Ankers penna. 

– Mamma är sladdis, så hon kom ganska långt efter min morbror, Ingvar, som är 83 år och fortfarande jobbar på varvet, men numera ”bara” 40 timmar i veckan. Hans barn och min kusin, Kåre, tog över verksamheten för några år sedan. Jag var här och sprang när jag var i Ellis och Sigges ålder, och satt just här där vi sitter, i det här i huset. Visst har flytten en del att göra med att vi redan har en fastighet som vi gjort i ordning, men det primära är att vi i samband med barn två och pandemin kände att ”Herregud, det känns viktigt att komma nära våra familjer”. Och det blir såklart extra härligt att förvalta och göra fint när man har en sådan tydlig koppling till platsen. Jag har en väldigt go känsla för hela stället, inte bara staden, även om vi kanske drömt om en herrgård med stora salar någonstans ute på landet, förklarar Ola, och Annie fyller i: 

– Det är också en slags reflektion över att man har bara ett liv, och vad man ska göra av det. Olas största oro är ju att jag ska stagnera och bli rastlös, men jag tror verkligen inte att jag kommer att bli det. Jag vet vad jag kan och jag vet var jag kan leta upp samarbeten och lite sånt. Det är inte längre än att man kan åka till Stockholm. Vi har haft som motto att även i en liten stad finns det plats för stora drömmar. 

Hur ser de drömmarna ut?

– Vi tänker oss att man ska sträva efter att leva sitt bästa liv. Allting blir så mycket närmare här. Man får ut mer av tiden. Många av mina kompisar och kunder är renodlade stockholmare och många är avundsjuka på mig som är lantis, för jag har både storstaden och småstaden eller landsbygden att återvända till. Man får en större del av kakan, av Sverige, när man har båda världar. 

– Jag vill hundraprocentigt fortsätta med allt det jag gör, och jag tänker att jag kommer att kunna göra det. Jag tycker inte att det är några svårigheter. Jag lever min dröm väldigt mycket faktiskt. Jag har en underbar familj och en ordnad tillvaro och ett jäkla roligt jobb. Det är aldrig en tråkig stund. Snarare att det ibland blir lite mycket och att det brinner i hjärnan för att man har så många trådar ute.  

Annie Ankervik är uppvuxen i Långemåla socken mellan Kalmar och Oskarshamn. Efter att ha gått ut frisörutbildningen vid Lars Kaggskolan i Kalmar flyttade hon till Västervik. 

– Jag var trött på Kalmar och i Västervik hade jag varit en gång under Visfestivalen och mindes den pampiga röda kyrkan, så jag tänkte att ”i den här staden kan jag söka jobb”. Jag fick jobb direkt. Du vet, jag var en ganska lat tonåring, och första jobbet jag ringde på fick jag. Salongen hette ZicZac och låg vid Stora torget. Där träffade jag Letitia Lindberg, som senare såg till att jag hamnade på People. 

Efter bara sex månader i Västervik träffades Annie och Ola, på det klassiska utestället Morella. 

– Jag klippte Olas bäste kompis Tomas, och jag började se honom överallt på stan. Med honom var alltid Ola, och när jag såg honom på krogen sa jag till mina kompisar att jag tyckte att han var så himla söt. De tyckte att jag skulle gå fram till honom, men jag vågade inte, så en kompis till mig – en långhårig hårdrockare – gick fram till Ola och sa till honom att jag tyckte att han var snygg och att han borde prata med mig. 

– Så då gjorde jag det, inflikar Ola. Det var 2006, jag var 21 år och Annie 19, och det har ju gått bra.  

Annie jobbade på People i cirka fem år och sedan började Ola att plugga till socionom i Kalmar. De pendlade ett tag, men det blev för jobbigt, så de bestämde sig för att flytta ner permanent. Även i Kalmar hamnade Annie på en bra salong, och det var där hon på allvar började utveckla en egen stil.

– Jag hade börjat tävla lite redan i Västervik, men i Kalmar fick jag bra kontakt med en fotograf och det släppte lite. Ett tag var jag med varje år i Årets frisör i olika tävlingskategorier. Det var inte bara tävlingar, utan jag började jobba med reklam och mode och lite sånt, och jag utbildade mig till make up-artist.

De blev kvar i Kalmar i fem år. Annie var anställd och jobbade parallellt med klippningar på salongen och hårstylistuppdrag i Stockholm.

– Det kunde innebära att jag var på en inspelning i Stockholm till klockan två på natten, och sedan körde hem till Kalmar för att ha min första kund klockan åtta på morgonen. Jag minns en gång när jag var så trött att Ola och mamma fick komma och möta mig halvvägs för att jag inte orkade köra. Då kände vi att det här är inte hållbart.

Vad var det som drev dig?

– Utvecklingen, tror jag. Att göra någonting jag inte hade gjort förut och bli bättre på det. Jag tror stenhårt på att man behöver röra sig utanför sin comfort zone om man vill utvecklas. Står du och gör saker som du är jättebekväm med hela tiden så kommer du att stagnera, och det är därför jag sällan tackar nej till saker och sammanhang som är nya för mig. Man måste ha ett öppet sinne, för det är då de riktigt bra möjligheterna kommer till dig. Vi har aldrig haft livet utstakat, utan den ena saken får leda till den andra.

Annie började hyra stol på DOM Hair-dressing på Krukmakargatan 26, på Södermalm i Stockholm.

– Jag insåg att det är svårt när man är en så rörig person som jag, som gör allt möjligt, att komma till en ny arbetsgivare. Med stol kunde jag styra över mitt eget schema. Det är sex år sedan, och jag är kvar där än.

Tillvaron har inte blivit mindre rörig, eller inspirerande mångfacetterad snarare. Under åren i Stockholm har Annie vuxit ut till att bli en av världens främsta hårkonstnärer. En snabb titt på hennes hemsida understryker detta. Den ena hårkreationen är mer sensationell än den andra, och hennes meritlista talar för sig själv med visningar, kollektioner, nomineringar och priser. Annie vann Årets stylist vid Davines World Style Contest både 2017 och 2018. Hon har vunnit Sveriges största hårtävling Årets frisör två gånger i kategorin Avant-garde. Dessutom har hon flera nomineringar i världens största hårtävling Oneshot Hair Awards. Annie har även ansvarat för  visningar under Stockholm Fashion Week, och flera gånger jobbat i team backstage under New York Fashion Week.