När åtalade personer vill vara säkra på en rättvis prövning vänder de sig till Hanna Lindblom, en av Sveriges mest eftertraktade brottmålsadvokater och sylvass expert i TV3:s Efterlyst.  

Vad minns du starkast från din uppväxt i Västervik?

– Det var naturen som lockade min familj till Västervik när jag var i nioårsåldern. Vi var utomhus mycket; skridskor och längdskidor på viken under vintern och bad från klippor under sommaren. Jag har många fina minnen med mina bästisar Lina och Carina, och många andra härliga kompisar också såklart. Och Morella gatukök. Finns det kvar? Där jobbade jag under somrarna i gymnasiet med att grilla hamburgare och sälja mjukglass.

– Västervikssomrarna har jag också starka minnen från; vi bodde bredvid kanotklubben vid Gamlebyviken. Mina kompisar och jag badade mycket minns jag. Visfestivalen under sommaren höjde tempot i stan under några veckor. Då klädde vi upp oss och cyklade ner till stan, som kokade av turister ackompanjerade av artisterna i slottsruinen.

På vilka sätt känner du att uppväxtåren har präglat dig, nu när du fått lite perspektiv?

– Man cyklade precis överallt. Mina föräldrar cyklade till jobbet, min syster och jag cyklade till skolan och till våra aktiviteter och vänner. Så är det inte när man bor i en större stad. Mina barn tar ju buss eller får skjuts överallt.

Detta ständiga cyklande präglade nog mig såtillvida att jag har ett enormt behov av att röra på mig. Numera inte så mycket cykel, utan andra former av fysik aktivitet.

Hur ser ditt förhållande till Västervik ut i dag?

– Min relation med Västervik är tyvärr obefintlig idag. Min kompis Lina och jag flyttade därifrån två dagar efter vår studentexamen. Kort därefter flyttade även mina föräldrar och syster, vilket gjorde att jag förlorade kontakten med Västervik. Jag har besökt Västervik några gånger för att visa mina barn var jag växte upp.

Har du någon favoritplats som du gärna återvänder till?

– Platserna jag återvänt till har varit Marieborgsskolan och mitt hus på Sankta Gertruds väg, just för att visa mina barn. Och det jag fortfarande kan drömma om är att besöka klipporna vid Händelöp. Dit åkte jag ofta som barn med min familj och det var där jag lärde mig att snorkla.

Berätta kort om din resa från mönsterelev på Västerviks gymnasium till en av landets skarpaste brottmålsadvokater?

– Haha, jag var kanske ingen mönsterelev, men under gymnasiet blev jag mer och mer studiemotiverad. Och jag tyckte om skolan. Jag hade en rolig klass med fin sammanhållning och väldigt bra lärare. Efter studenten tog jag en sabbatstermin tillsammans med min bästis, Lina. Vi bodde på vinden i hennes farmors hus i Äppelviken utanför Stockholm. På den tiden fick man enormt med dricks som servitris och vi kände oss stormrika. Den känslan fick ett abrupt slut när jag några månader senare började mina juridikstudier vid Lunds universitet. Att plugga i Lund var kul, och inte så tufft som man kanske kan tro. Jag hann med att engagera mig i studentlivet i form av klubbmästare på Malmö Nation, och jag drygade ut mina studiemedel med extrajobb som servitris på Café Opera i Stockholm under somrarna. Under mina år på juristlinjen läste jag i England en termin och fick ett stipendium för att skriva min uppsats i Namibia där min mamma arbetade och bodde under många år. När jag så äntligen tog min juristexamen skrev jag ett brev (alltså riktigt pappersbrev!) till min stora idoladvokat, Peter Althin. Han svarade (också i pappersform) att han inte hade möjlighet att anställa mig på momangen, men föreslog att jag skulle kontakta honom ett år senare. Sagt och gjort. Jag fördrev tiden med diverse ströjobb och exakt 365 dagar senare kontaktade jag Peter igen. Denna gång på telefon. Jag bad att få träffa honom och till slut fick jag till ett möte. Det bokade han om tre gånger innan vi till slut träffades. Peters sekreterare Sara tog emot mig och såg hur nervös jag var. Hon erbjöd mig en cigarett (!) och vi satt där i väntrummet tillsammans och rökte och försökte småprata, minns jag. Intervjun minns jag däremot knappt, men jag kommer aldrig glömma när Peter Althin ringde mig samma kväll. Han sa att han hade ett erbjudande som ”icke var förhandlingsbart”, och han undrade om jag behövde betänketid? Jag svarade att jag tänkt och drömt om detta hela mitt liv, vilket kanske inte var riktigt sant, och tackade ja till att börja arbeta den 5 januari 1997, för 10 000 kronor i månaden. Sedan drygt 15 år tillbaka är jag delägare och Sara är idag min sekreterare. Jag brinner för brottmål och för att ta tillvara en enskild persons talan, vare sig det rör ringa misshandel eller folkmord.

Hur mycket spelade den infekterade konflikten mellan ”Fredsgategänget” och ”Markörgategänget” under din uppväxt in i ditt yrkesval?

– Haha, den konflikten gick mig obemärkt förbi. Det som gjorde mitt yrkesval så uppenbart var när jag stod upp för en skolkamrat mot en lärare i fjärde klass. Jag lyssnade på henne och konfronterade läraren med hennes berättelse. Där såddes ett frö till det jag gör idag och jag har inte ångrat mitt yrkesval en endaste gång.

Rubriken till en artikel i Dagens industri där du figurerade löd: ”Kändisadvokaterna om det flotta livet”. Hur glammig är en normal arbetsvecka som delägare på Advokatfirman Althin?

–Mitt arbete är inte så glamoröst. Det är hårt arbete minst fem dagar i veckan. Arbetsmiljön är ofta illaluktande häkten, slitna förhörsrum hos polisen och stora rättegångssalar utan fönster i domstolen. Jag försöker göra det lite mer glamoröst genom att alltid vara snyggt klädd. Det är också mitt sätt att kliva in i min roll som advokat, det vill säga dräkt och klackar. ”Uniformen” åker av så fort jag kommer hem där jag är mamma och matte i stället. En normal arbetsvecka innehåller i regel rättegång nästan varje dag. Härutöver hinner jag med möten med klienter på häkten och på mitt kontor på Skeppsbron i Stockholm. På kvällarna läser jag förundersökningsprotokoll och förbereder mina förhandlingar. Så där ser det ut mest hela tiden, och därför värdesätter jag min fritid och lediga tid tillsammans med barnen väldigt högt. Jag har lärt mig att resa, gärna långt bort, för att få vara riktigt ledig.

Du glänser som expert i TV3:s Efterlyst under ledning av Hasse Aro. Vad fick dig att tacka ja?

–Tack! Jag älskar Efterlyst. Anledningen till att jag hoppade på det för snart ett år sedan är att jag är en ”JA-sägare”, och för att jag tycker att det är ett bra sätt att hänga med i vad som händer och att få ut min egen uppfattning om försvararrollen och i viss mån lite rättspolitiska frågor i en lättsam form. Det är kanske det som kallas folkbildning.

Var får du dina kickar utanför jobbet?

– Barnen utmanar mig varje dag, på gott och på ont såklart. Jag tycker om att pyssla i mitt hus på Lidingö, att baka och laga mat, och att umgås med familj och vänner. Att röra på mig med ett tennisrack eller på skidor gillar jag också, och att resa långt bort och länge betyder så mycket!

Vad har du för drömmar och mål framöver, professionellt och privat?

–Jag drömmer om det mesta. I stort sett om allt, förutom att växa för mycket som advokatbyrå. Jag vill inte ha för många anställda, då tappar man den familjära känsla som min partner och jag lyckats skapa. Idag är vi tolv stycken och några till kan vi allt bli, sedan räcker det. Jag drömmer om att hitta mannen i mitt liv, en Finca på Mallis och att slå min kompis Pippi i tennis… Och, såklart, 100 andra drömmar till som inte får plats på det här pappret.

Du får 20 miljoner kronor för att sätta Västervik på kartan. Vad gör du?

– Det var så länge sedan jag var i Västervik så det var en svår fråga, men rent spontant tycker jag att det aldrig kan bli för mycket blommor i en stad. Det kan man ösa på med hur mycket som helst!

När flyttar du hem – så att du slipper leva i exil?

– Nja, till Västervik kommer jag förmodligen inte flytta tillbaka. Men jag kommer gärna och hälsar på.

Hanna Lindblom (fd Wiksten) 

Ålder: 50 år
Yrke: Advokat och delägare i Advokatfirman Althin i Stockholm
Familj: Tvillingar, 13 år.
Bostadsort: Lidingö.
Hobbies: Tennis, resor.
En riktigt bra grej: Lita på din magkänsla, då blir det mesta ganska bra.
Motto: Sluta aldrig att vara nyfiken.