Han är en  av Västervik365:s absolut viktigaste hörnpelare i det att han var med från starten och att hans penna för varje nummer är med och sätter ett säreget avtryck som vi stolt kan kalla vårt signum. Men det är inte därför som vi skall prata med Albin Wiberg. När han inte skriver för Västervik365 (visserligen ofta då också) så har för vana att resa jorden runt. Skriver han inte en Hasselö-artikel i Argentina, så gör han ett korr i Japan. Men näst efter Västervik, Blackstad och den officiella hemstaden Malmö så är han nog ändå i New York. Man skulle kunna säga att han är hela redaktionens alldeles egna influencer. Möt den konstnärliga sidan av vår demonskribent Albin Wiberg.

Du är i New York och gör skitstora, skräddarsydda målningar åt hippa downtown-ställen i New York. Det går bra nu?
– Om man ser till exponering: absolut. Bara i fredags hade espressostället Zibetto där jag gjort en stor väggmålning 1 200 besökare. Inte riktigt Mona Lisa-nivå, men ändå. Riktigt kul. Ekonomiskt är det en hundraprocentig förlustaffär, så här långt.

Varför just New York?
 – Framför allt för att det är min favoritstorstad i världen. Ingen annan stad, som jag besökt har en sådan skön blandning och bredd och dragningskraft som New York. En perfekt stad i lagom portioner, och med åren har jag fått bra kontakter här, även om huvudskälet till detta uppdrag är att min kompis Håkan Magnusson lirade handboll med ägaren av Zibetto, i Sundsvall för 20 år sedan!

Din konst i sig känns skräddarsydd för New York. Den har en ljus och på samma gång mörk avantgardisk ton som hela New York utstrålar. Hur tas dina verk emot?
 – Tusen tack! Väldigt bra, vad jag vet. När jag gjorde den stora väggmålningen, som är 360×180 cm, hade jag mina tvivel. Stället ligger i Rockefeller groups byggnad tvärs över gatan från Fox news, som man kanske inte direkt förknippar med abstrakt expressionism, men alla reaktioner hittills har varit positiva. Förhoppningen är att detta ska leda till framtida uppdrag i storformat.

Du är frilansande skribent med ett väldigt fint CV fullt av fina magasinsetiketter, samtidigt som du har målat sen mellanstadiet. Är någon av konstformerna, om man får säga så, mer eller mindre ditt rätta element?
 – Djupledspassningar i fotboll… Men av de två du nämner: måleriet. Mentalt är jag aldrig så i nuet och mår så bra som när jag målar.

Vilka likheter ser du i skapandet av en text och en tavla?
 – Att det gäller att förlita sig på sin känsla och inte plagiera. Om vi pratar redaktionella texter så har man ju vissa parametrar att förhålla sig till: vinkel, syfte, omfång, citat, publikation, redaktör… men när jag målar är det oftast bara måttet på tavlan jag behöver ta hänsyn till. Ur den aspekten är abstrakt expressionism väldigt befriande.

Du personifierar ju lite den moderna tidens nomad. Är du flyktbenägen eller söker du något speciellt under alla dina resor?
 – Det där funderar jag en del på då och då – under mina resor. Hur kommer det sig egentligen att jag reser så mycket, och trivs så bra på så många olika platser i världen? Svaret är att jag faktiskt inte vet. Jag är social och har lätt för att tycka om både folk och platser, och jag älskar att vara i Blackstad minst lika mycket som i New York, Tokyo, Mexiko City, en strand på Österlen eller ett berg i Patagonien.

Dina små utflykter i exil landar till slut alltid tillbaka i Västervik. Hur ser ditt nästa Västerviksprojekt ut?
– Den 26 december tar jag emot fotografen Elizabeth Bick från New York, som ska ställa ut de bilder hon tog av Blackstadbor i somras. Sedan hoppas jag att politikerna gör verklighet av löftet om en konsthall i Västervik värd namnet, och så har jag en tysk konstnärsvän som vill kickstarta ett land art-projekt med att placera tio flaggstänger från Östberlin någonstans i trakten kring Blackstad… I övrigt väntar en hel del skrivande den närmaste tiden.