Han vill rädda miljön och mätta världen
Det börjar inte bra. Vi har i god tid avtalat tid för intervju dagen efter att Mattias Djurstedt ska flytta till Västervik. Men i sista stund gör en försenad sängleverans att han i stället för att övernatta i sin nya lägenhet tvingas sova över hos sin mamma i Rimforsa, tio mil bort. Dessutom ska han skjutsa en av sina affärskollegor, Sergio, till Linköpings flygplats tidigt på morgonen.
Men problemlösaren Mattias Djurstedt ordnar det och vi ses på överenskommen tid, klockan tolv, på restaurangen Thai Roi-et vid Stenhamraparkeringen i Västervik.
Mattias är klädd i vit skjorta, mörkblå chinos och ljusgrå löpardojor av märket Hoka One One.
Vi slår oss ner vid hörnbordet längst in i den tomma lokalen. I högtalarna spelas Bruce Springsteens Hungry heart, och Mattias nynnar med. Han beställer en Pad Thai, men ändrar sig i sista stund till en Pad Yum.
– Kyckling eller räkor, frågar servitrisen?
Efter en stunds tvekan kommer svaret:
– Kyckling…
För en och annan inom det lokala näringslivet med ett gott minne i behåll är kopplingen mellan efternamnet Djurstedt och kyckling solklar. Mattias storebror Jonas gjorde sig nämligen ett namn som ung karismatisk entreprenör inom kycklinguppfödning i Västervik och Vimmerby runt 2009 – han sågs ofta med en höna på pakethållaren. Men denna gång är det alltså lillebror som håller i trådarna och fisk och skaldjur som står på menyn.
Och siktet är högt ställt.
– Jag vill förändra världen!
Exakt det sa Mattias när han övertygade superentreprenören Pär Svärdson (Adlibris, Apotea etcetera) om att gå in som finansiär i projektet, som tog sin början under universitetsstudierna i Örebro.
"Jag vill förändra världen!"
– Efter gymnasiet visste jag att entreprenörskap och naturvetenskap var min grej, och på Örebro universitet startade det, just det år jag tog studenten, en treårig utbildning som hette Biovetenskap med inriktning mot entreprenörskap, så det lät exakt som det jag ville göra.
Alla jagade betyg, men jag struntade i dem och koncentrerade mig på att se systemen och koncepten, men det viktigaste tiden på universitetet gav mig var ett nätverk inom innovation och entreprenörskap. Jag blev varse om saker som jag tidigare inte visste fanns. Jag var en ung entreprenör som inte hade något att bita i, så jag var jättehungrig. Jag ville göra skillnad.
Efter en hel del sökande kom Mattias till slut fram till att framtidens mat var ett fält som passade honom.
– Egentligen är jag ingen räk- och fisknörd, utan jag är mer intresserad av hur vi ska bära oss åt för att kunna försörja och mätta jordens växande befolkning i framtiden? Det största problemet idag är undernäring snarare än matbrist. Så den stora frågan är hur vi producerar framtidens proteinkällor, utan att tära på jordens resurser? När jag säger ”framtidens mat” handlar det om hur vi ska producera mat cirkulärt. All mat i dagsläget tar mer av jordens resurser än vad vi får ut, och på lång sikt innebär det att resurserna en dag tar slut. Det är den stora fråga man måste lösa, och det kände jag kunde vara något för mig, förklarar en exalterad Mattias Djurstedt och tar en tugga av sin Pad Yum.
– Det första man måste göra när man startar någonting är att skapa ett bra team omkring sig, och jag hade hört att det fanns en duktig professor inom fiskodling, så jag tänkte att honom måste jag få tag på och få med på min resa.
Professorn i fråga var Anders Kiessling, professor i akvakultur vid SLU, Sveriges lantbruksuniversitet.
– Det tog tre, fyra månader av övertygande innan han sa okej, haha. Han var svår, och jag var ivrig. Men han letade efter någon som skulle kunna kommersialisera hans forskning, så vi slog ihop våra kompetenser. Det började med mitt examensarbete, som gick bra, sedan kom corona, som gjorde att jag var tvungen att åka hem lite tidigare än planerat. Sedan startade vi bolaget Cresponix AB tillsammans. Det enda vi behövde verifiera innan vi kunde gå vidare var att tekniken funkade även i nordeuropeiskt klimat. Fram till dess hade det bara gjorts i Vietnam, Indonesien, Afrika och Sydamerika där det är 30 grader varmt året runt.
– Jag fick 300 000 kronor i bidrag från SLU för att göra ett test, så jag byggde upp en landbaserad fiskodling på en bondgård utanför Eskilstuna, installerade den och tog hand om fiskarna i över ett år, sju dagar i veckan. Det var en utmaning.
Men resultatet var lyckat och arbetet med en etablering kunde gå vidare. Men en sak saknades: kapital. Det var där Pär Svärdson kom in i bilden.
– Jag minns att jag fick Pärs mejladress av Anders – de jobbade sedan tidigare tillsammans i ett projekt med odling av musslor i Västervik – och skickade i väg en pitch gällande Cresponix. Sedan var det tyst i ett par,tre månader, men så en kväll kom ett svar där han skrev: ”Det här låter ju superintressant! Kan du komma på ett möte?” Jag åkte dit, presenterade vår idé och svarade på frågor, och efter mötet bestämde sig Pär för att investera, så det gick väldigt snabbt. Bara ett par veckor senare hörde han av sig med hur mycket han ville gå in med och vad han tyckte värderingen av bolaget borde ligga på, lite kort på mejl.
Överensstämde det med er värdering?
– Nej, så vi tog ett möte till, där vi lyckades få upp värderingen en bit och att han skulle gå in med tillräckligt för att vi skulle kunna komma i gång.
Hur viktigt var det att få med en drake?
– Det känns bra att han bestämde sig för att gå in så snabbt. Det är flera som visat intresse, men vi valde att bara ta in Pär i ett första steg. Han ser långsiktigt på det här, och han ser en stor potential.
Förutom den rent ekonomiska aspekten handlar både Pärs engagemang och Cresponix affärsidé om att värna om miljön och producera hållbara livsmedel. Sweden Pelagic’s gamla lokaler på Lucerna, som nu ägs av Pär Svärdson, har döpts om till Östersjöfabriken, som är tänkt att bli en plats för olika verksamheter som kan bidra till att rädda den dödsdömda Östersjön.
– Skillnaden mellan vår teknik och andras är hur vi renar vattnet. I dagens teknik används oftast ingenjörsteknisk rening där man avlägsnar avfallet från odlingen och försöker att återcirkulera så rent vatten som möjligt, vilket gör det väldigt känsligt för parasiter och sjukdomsframkallande bakterier. Vårt system däremot härmar hur naturen bryter ner organiskt avfall, så vi har bakterier och alger som äter upp det organiska avfallet inuti odlingen och som blir foder till räkorna. Det skapar ett stabilt ekosystem med godartade bakterier och mikroorganismer. Vi jobbar inte mot naturen, vi jobbar med den.
Finns det några konkurrenter som ni måste hinna före, eller är ni ensamma på banan?
– Det finns ett företag i Spanien som har lyckats odla fram räkor, så de är konkurrenter. Annars är det inte så många som lyckats, eftersom det är så svårt.
Vad är det som är så svårt?
– Räkorna dör så lätt. Det finns många som säger att de ska starta räkodlingar, men det svåra är inte att få skörd efter 1–2 år, utan det svåra är att få det kontinuerligt över tid för efter 3–4 år börjar det hända saker i systemet som är svåra att kontrollera.
Vi äter upp och beger oss mot Lucerna. Efter förmiddagens skurar skiner solen från klarblå himmel och Skeppsbrofjärden ligger spegelblank.
Mattias Djurstedt växte upp i landsbygdsidyllen Getterum strax utanför Hjorted. Pappa var mjölkbonde och mamma civilekonom.
– Det var nog där mitt intresse för matproduktion väcktes, men jag blev snarare avskräckt än inspirerad när jag såg hur mycket pappa slet, från morgon till kväll året runt. Det var min bror, Jonas, som inspirerade mig att blicka mot entreprenörskap. Han började sälja saker redan när han var fem år gammal och startade flera företag innan han ens fyllt 18. Under skoltiden var jag framför allt intresserad av naturvetenskap, men på gymnasiet testade jag att driva UF-företag ihop med ett par klasskompisar. Vi byggde en jämförelsesida på internet som hette Charity Compare där vi jämförde alla Sveriges välgörenhetsorganisationer mot varandra för att visa allmänheten hur mycket av ett donerat bidrag som gick till det välgörande ändamålet i slutändan. Vi fick bra respons och drev det vidare i två år, men vi lade ner när jag startade med det här.
Vi har anlänt till Östersjöfabriken. Mattias kliver ur bilen, knappar in en kod och den automatiska grinden glider sakta upp till en stor asfalterad yta med bedårande havsutsikt mot Skansholmen, Borgö och farleden ut mot Larsmanshäll. Efter ett telefonsamtal och ännu en kod träder vi in i Fiskeriföreningens gamla frysrum på 1 500 kvadratmeter och säkert 15 meter i takhöjd. Det doftar av… ammoniak och fisk, av förklarliga skäl. Lokalen är tom, men inom kort ska åtminstone en del av den fyllas av en första odling, och när den är verifierad är planen att man någon gång nästa sommar ska bygga en mellanstor enhet som består av två gigantiska tankar.
– Från den odlingen kommer vi att ta in data för att se hur hög kapacitet vi kan få, och när vi verifierat det tar vi in ytterligare investeringar för att bygga den stora fiskodlingen som kommer att ta upp en yta på flera hektar, kräva en investering på ungefär 300 miljoner kronor och kunna leverera 1 000 ton räka per år.
Och var hamnar den?
– Vi tittar över hela Sverige. I Ankarsrum planerar de att bygga en gigantisk solcellspark och grönsaksodling som de vill koppla samman med odling av fisk eller räkor som ska ge näring åt grönsakerna, så det är ett alternativ. Vid en sådan grönsaksodling kommer främst intäkterna från grönsaksdelen och fisken är bara där för att producera en så billig och hållbar gödning som möjligt till växterna. Detta kan man få med vår arapaimafisk. Den kan äta ett jättebilligt foder i form av restprodukterna från närliggande matindustri, och när det kommer ut i andra änden blir det en otroligt hållbart och billigt gödsel till grönsaksodlingen.
Arapaima?
– Ja, vi har två produkter egentligen. Jag brukar mest prata om räkan, för den är sexigast och lätt att förstå. Men vi odlar också den tropiska fiskarten arapaima. Det intressanta med den, förutom att den är snabbväxande och god, är att den har starka käkar och kan äta i princip vad som helst. Man kan exempelvis mata dem med lagliga restprodukter från livsmedelsindustrin och ha det som foder.
En simmande kompost?
– Den kan inte äta hushållssopor som du och jag slänger, men ta till exempel bryggeriet Åbro, där det blir väldigt mycket av restprodukten drav när de brygger sitt öl. (Varje år beräknas världens bryggerier generera närmare 40 miljoner ton drav, där en del går till djurfoder eller bränns för energi, men mycket går till spillo. Reds. anm).
Det låter som en riktig mördarfisk?
– Den är en allätare, men inget man behöver vara rädd för. Den växer omkring 20 kilo på ett år och kan väga uppemot 500 kilo, men vi kommer inte att låta dem bli så stora. Vi blir en av Europas första producenter av den här fisken. Det är jättefin kvalitet. Smakar ungefär som torsk, så den kan bli ett odlat alternativ till den hotade torsken så att man kan låta den vara. Den löser också problemet kring hållbart foder, eftersom man kan använda restavfall.
Och hur löser ni uppvärmningen av era anläggningar?
– När man återför energi från vätgas till elektricitet blir ungefär 50 procent av energin spillvärme, som man skulle kunna värma upp med. Just vätgasproduktion är jätteintressant för den har två restprodukter: spillvärme och syrgas, och ju mer syre vi tillför vår odling desto snabbare växer det. Vi blir återanvändare av den hållbara energiomställningens restprodukter för framtidens hållbara matproduktion och det är det många som är intresserade av. Vi pratar bland annat med ett omtalat företag i norra Sverige som ska producera koldioxidfria produkter med hjälp av en omfattande vätgasproduktion. De kommer att producera massvis med spillvärme och syrgas som de vill återanvända, så just nu skissar vi på en storskalig räkodling bredvid dem.
För den med entreprenörambitioner och en idé som behöver testas utgör Draknästet på SVT det optimala pilottestet. Något Mattias Djurstedt blev varse den 15 september när han klev in i nästet för att presentera sin Skamfria scampi.
– Jag hade tänkt att jag skulle söka, men jag hade så mycket att göra att det inte blev av, men så hörde programmets producent av sig och tjatade om att jag skulle söka, så då gjorde jag det och kom med.
Varför utsätter man sig för en sån nervpers?
– Det här spelades in i mars, och vi var inte redo att ta in några investerare, så jag var med mest för att marknadsföra projektet för folk hemma i tv-soffan. Att få lansera Skamfri scampi, som är vår slogan, och visa att det här kommer i framtiden. Jag var förberedd på att ingen av drakarna skulle nappa. Om jag gjort om pitchen idag hade jag kanske riktat mig mer mot investerarna.
Hur hög puls hade du när du steg in?
– Jag var väldigt lugn faktiskt. De i produktionen var helt chockade över det. I tre timmar satt jag och väntade på min tur, och såg andra gå in – men inte när de kom tillbaka – men jag var helt lugn. Jag försökte bara att se det som en upplevelse. Jag tänkte att jag åker dit och skapar lite bra tv.
Googlar man dig får man upp en artikel med rubriken ”Mattias motverkar världssvälten med ny hållbar metod för fiskodling”. Hur känns den beskrivningen?
– Den känns väl bra. Det är ju slutmålet. Räkor är en intressant marknad att etablera tekniken med. Det finns kapital för det i Sverige och Europa, men i slutändan är jag inte superintresserad av att lägga all min tid på räkorna. Den stora potentialen finns i arapaiman, som går att producera mycket billigare än räkor. Och i fattiga länder har de flesta inte möjlighet att välja livsmedel, utan man tar det billigaste. Så mitt mål är att producera en hållbar fisk som är billigare än den ohållbara och göra skillnad på riktigt där det verkligen behövs. Att motverka undernäringen i tredje världen är min stora drivkraft.
Om det går riktigt bra. Har du några drömmar om vad du vill göra om det här går riktigt bra?
– Ja, det vore att starta en stiftelse som ser till att motverka världssvälten genom att motverka undernäring och skapa arbetstillfällen i utvecklingsländer. Att utnyttja den teknik vi har, och att det blir lokala företag som äger och driver odlingarna.
– Jag kör mycket personlighetsutveckling och det jag kommit fram till är att jag vill hjälpa mänsklighetens utveckling på något sätt. Och hur kan jag göra det? Då tittar jag på mitt nätverk och funderar var jag kan göra som störst skillnad utefter mina förutsättningar, och då landar det i framtidens mat och att hjälpa till utvecklingsländer med en hållbar proteinkälla.
Det här låter som ett bra bistånd?
– Ja. Staterna i tredje världen skulle kunna vara en tänkbar investerare, eftersom det både löser problem som lokal matproduktion, skapar hållbarhet och arbetstillfällen. Just i Afrika är fisk en bristvara på många håll eftersom vi fiskar upp haven omkring Afrika och säljer på en internationell marknad, så de skriker verkligen efter hållbara tekniker för inhemsk odling av proteinrik fisk.
Hur långt tidsperspektiv snackar vi innan pengarna börjar rulla in?
– Det här kommer att ta lång tid, men om tio år hoppas jag att vi börjat jobba mot länder i tredje världen. Men först måste vi etablera oss i Europa, och när det finns kapital att satsa även i fattiga länder kommer vi att göra det.
Är du religiös?
– Nej, det skulle jag inte säga. Spiritualitet är intressant, och buddhism, men jag skulle inte säga att jag tror på någon specifik religion. Men det är klart att man vill hitta ett högre syfte och en mening med livet. Jag blev rädd och tänkte mycket på döden ganska tidigt och den fick mig att känna att jag inte ska bli något andra tycker, utan jag ska gå min egen väg och försöka göra skillnad och skapa någon mening med det liv som har givits mig.
FAKTA MATTIAS
Namn: Mattias Djurstedt.
Ålder: 24 år.
Familj: Mor Anette Djurstedt, far Mats Djurstedt, bröderna Jonas Djurstedt och Mikael Hoffsten samt syster Regina Hoffsten och syskonbarnen Nemi, Grimm och Josefin.
Yrke: CEO & Co-Founder, Cresponix AB.
Motto: Man bör sätta upp mål, men äventyret och resan dit är belöningen, inte att nå målet.