PERSONPORTRÄTT: Doern – Moa Kronståhl Pil
Var sak har sin tid. Och för de allra flesta av oss kan även adderas att det oftast blir bäst om man tar en sak i taget. I maklig takt. Detta gäller emellertid inte Moa Kronståhl Pil. För bara tre månader sedan blev hon mamma till lilla Ada. Samtidigt håller hon och pojkvännen Love på att flytta in i sitt nybygge i Gertrudsvik, och Fastighetsbyrån där hon är relativt nybliven chef och franchisetagare ska flytta in i nya lokaler. Så föräldraledigheten är… sporadisk.
Oktoberregnet strilar lite försynt ner från en jämntjock hösthimmel när vi med hjälp av en förvirrad gps-röst navigerar oss mellan grus- och sandhögar bland nybyggena på Gertrudsvik i Västerviks norra utkant. Strandvägen är en adress som förpliktigar, och efter att ha manövrerat oss nedför en omsorgsfullt tillplattad sandbrant ligger det där, familjen Kronståhl Pils drömkåk.
Eller Moa Kronståhl Pils drömkåk rättare sagt, visar det sig. Hennes sambo Love Möllers dito ligger nämligen fem meter till vänster om det svartmålade enplanshuset med träfasad och består än så länge bara av en betongplatta till vad som så småningom ska bli ett garage.
– Japp, så fungerar det i vårt förhållande, säger Moa med ett skratt, när vi en liten stund senare sitter ner i familjens enda sittmöbel, en bekväm tresitssoffa klädd i naturfärgat linnetyg.
Mer nybygge än så här blir det knappast. På väg in får vi klämma oss förbi en stege där två hantverkare är i färd med att montera ett regnskydd över ytterdörren, och den omisskännliga doften av nytt, nymålat, nymonterat, ännu ej patinerat, fyller de 200 kubikmeter som utgör det gigantiska kombinerade kök, matsal och vardagsrummet. Ett tittskåp utan insyn.
Det milda, regnmolnsfiltrerade ljuset flödar in genom två gigantiska glaspartier och studsar mot vitmålade väggar och det vitbetsade trägolvet. I motsatt riktning är det fri sikt sånär som på några grushögar mot Gamlebyvikens stålblå vatten och vidare bort mot Piperskärr.
– När vi bestämde oss för att flytta till Västervik för tre år sedan var det just den här tomten jag drömde om att bygga hus på. Och under tiden som huset byggdes hyrde vi en tvåa där uppe i gamla Reimersholm, säger hon och nickar mot den pampiga vitmålade villan med punschveranda som ligger snett bakom på andra sidan en äng.
Ada hänger knäpptyst i sin Babybjörn-bärsele när mamma Moa serverar biskvier och white chocolate chip cookies.
– De är inte hembakade, tyvärr, säger hon och ler ursäktande, och slår sig ner på en vitmålad pinnstol.
Först måste jag bara börja med den självklara frågan: Vad har du för koppling till riksdagsmannen och Västerviks kommuns tidigare kommunalråd, Tomas Kronståhl?
– Jag tror att det är mammas syssling, om ens det. Men många tror att det är min pappa. Vi har träffat på varandra några gånger och jag tycker att han är väldigt trevlig.
Moa växte upp på Grantorpet i Västervik, på den tiden närmast att betrakta som landsbygd, tillsammans med mamma, pappa och lillebror Joel. De bodde i ett blått hus alldeles intill Wennerslips industritomt där senare gymmet Tjust Rehab höll till i många år.
Redan i åttonde klass fick Moa upp ögonen för mäklaryrket.
– Det började med att vi skulle ha yrkespraktik två veckor i åttan. Jag hade planerat att vara en vecka på Fastighetsbyrån och en vecka på något annat, som jag inte minns nu, men det var så kul att jag frågade om jag fick vara kvar den andra veckan också. Kort därefter minns jag att jag i samband med att jag skaffade min allra första mejladress skrev till Björn Karlsson, som precis hade blivit kontorschef på Fastighetsbyrån i Västervik, och bad om ett möte.
– Jag tror att jag var hans allra första möte. Jag minns att han satt och vred på sig, och jag var också supernervös. Jag tänkte att jag var för ung för att få sommarjobb där, men några dagar senare fick jag ett mejl från Björn där han skrev att jag var välkommen att komma och jobba hos dem. Ända sedan dess har jag varit inställd på att bli mäklare. Jag gillar kombinationen av det sociala och det administrativa, arkitektur och juridik, så jag bestämde mig för att på något sätt ta mig dit.
Sagt och gjort. Efter avslutat gymnasium och den mer eller mindre obligatoriska backpackerresan till Sydostasien bar det av till Malmö universitet för tre års studier till fastighetsmäklare.
– Jag älskade Malmö och hade kunnat tänka mig att stanna kvar, men samtidigt fanns hela tiden någonstans planen att flytta till Stockholm, och så blev det. Jag fick jobb som fastighetsmäklare på Fastighetsbyrån i Nacka, så bortsett från att jag jobbade på Bjurfors under studietiden i Malmö har jag varit på Fastighetsbyrån hela tiden.
Rakt in i hetluften. Hur var det att komma till Stockholm som nybakad mäklare?
– Det var helt okej, men jag blev bara kvar där i tre år. Jag tog en lunch med Marcus Call, som hade Fastighetsbyrån före Björn Karlsson, när jag var hemma i Västervik, och han gav indikationer på att Björn funderade på att kliva av och att det kanske var läge för mig att ta över. Min första tanke var: ”Men jag är ju knappt vuxen. Att ta över Fastighetsbyrån är något jag ska göra först om flera år.” Men Marcus såg något som gjorde att han tog med mig till Björn direkt efter lunchen, och det mötet fick mig att börja tänka på att det kanske var dags att flytta hem, trots allt.
Det var bara en liten detalj som behövde lösas först. Moas pojkvän och sambo, Love, är nämligen urstockholmare…
– Jag hade mina farhågor om att det skulle kunna bli svårt, men det var faktiskt inga problem. Han tycker att Västervik är fantastiskt, inte minst för att naturen är så nära var man än är. Jag tror att det är svårare för honom att säga att han har flyttat från Stockholm än att faktiskt ha flyttat därifrån. Det är inte så konstigt, han har ju bott där hela sitt liv. Som tur är har det blivit en mjuk övergång eftersom han jobbar i Stockholm varannan vecka. Han har inte behövt klippa banden på något vis.
Hur sålde du in Västervik?
– Vi delar väldigt många intressen, inte minst att vara mycket ute i naturen, och det är nog en förutsättning för att ett förhållande ska fungera. Han förstod ganska snabbt att här kan man ha allt nära och fortfarande ha Stockholm inom rimligt avstånd.
Och att bygga eget gick av bara farten, eller?
– Ganska direkt när jag börjat jobba här kände vi att vi ville göra något tillsammans. I Stockholm fanns det inte en möjlighet för oss att har råd att köpa en tomt och bygga ett hus, så när vi insåg hur mycket man fick för pengarna här i Västervik, och att min drömtomt var till salu så tvekade vi inte. Och Love har alltid drömt om ett eget garage.
Så du får ett hus, och han ett garage?
– Haha, ja, jag försöker få det till det i alla fall! Vi får väl se hur det går. Vår prio har såklart varit att få huset klart och att komma i ordning här, och som ni ser har vi en bit kvar, men garaget är på gång.
Det är många vuxenpoäng på att bygga eget hus.
– Ja, det är ju det.
Och så har du tagit över Fastighetsbyrån och blivit mamma.
– Det har gått fort på sistone. Jag har tänkt ganska mycket på senare tid, att om jag sett mig själv för kanske fyra år sedan hade jag nog… Jag tänkte nog att barn inte skulle vara aktuellt förrän en bra bit efter 30, och jag hade ingen särskild längtan efter att bo i hus.
Faktum är att det redan gått två och ett halvt år sedan Moa, då blott 26 år gammal, tog över Fastighetsbyrån i Västervik, den 1 april 2019.
– Jag minns första dagen som chef. Jag hade tänkt mig att Björn liksom skulle lämna över, men på morgonen fick jag ett sms från honom som löd ungefär: ”Jag är i Gamleby på en värdering, så det är bara att du går in och hittar ett skrivbord”. Jag tänkte: ”Men gud…”. Men jag hade sommarjobbat där tidigare och kände de flesta, även om jag inte hade träffat dem på länge och de fick ganska sent reda på att jag skulle bli deras nya chef för det var en lång process med det praktiska inom Fastighetsbyrån, men det löste sig.
Köpte du alltså franchiserätten av Björn, eller hur går det till?
– Ja, man köper franchiserätten att jobba under varumärket Fastighetsbyrån.
Och de anställda blir dina anställda?
– Ja, det är som ett bolag. Jag tror att man i vissa fall tar över den föregående franchisetagarens bolag, men i det här fallet köpte mitt bolag upp Björns bolag.
Hur officiella är såna siffror?
– De är inte officiella. Jag får faktiskt inte ens prata om det.
Men du var 26 år och tog över ett bolag med åtta–nio anställda…
– Ja, och det var en jättestor grej såklart. Fram till dess hade jag bara varit anställd.
Du kände ingen tvekan?
– Nej, men när du säger det nu så blir jag lite tveksam, haha. Mitt jobb är fantastiskt kul, men då förstod jag kanske inte riktigt vad jag gav mig in på, i positiv bemärkelse, för det ger mycket mer än jag trodde att det skulle göra. Vissa bitar har varit mer krävande, men det är också de bitar som gett mig mest utvecklingsmässigt.
Vilka bitar är det?
– Personalansvar hade jag inte en aning om vad det innebar innan och jag hade inte på något sätt kunna förutse att det skulle vara på det här sättet. Men det har gett mig viktiga erfarenheter och väldigt fina relationer till mina medarbetare, tycker jag.
Har du kissat?, fortsätter Moa. Frågan är riktad till Ada och är en nybliven mammas spontana reaktion på att dottern bjuder på ett brett leende. Inga konstigheter.
Är du en risktagare?
– Ja, jag tror att jag är lite ”dum” som går in i saker utan att riktigt fatta vad de innebär fullt ut, och sedan ligger jag sömnlös på nätterna när jag är inne i det.
Du är inte så kalkylerande?
– Nej, och jag tror inte att jag ser att det är en risk. Visst, det var lite läskigt i början, men det var nog mer flytten tillbaka till Västervik än själva övertagandet.
Hur är du som chef?
– Det är nog inte jag rätt person att svara på. Det viktigaste tror jag är att vara kompis med sina anställda och det tycker jag att jag är, men att man ändå har en tydlighet, för det har jag tyckt varit väldigt viktigt i ledarskap som anställd. Jag jobbar på det hela tiden. Det är svårt det där.
Skulle du gilla dig själv som chef?
– Ja, det tror jag nog. Jag var nog tuffare att ha att göra med som anställd än vad jag är som chef, haha. Jag är mer försiktig som chef. Sedan är det ett annat klimat på Fastighetsbyrån i Västervik om man jämför med hur det var i Nacka. Sedan är det skönt för jag förstår när mina anställda tycker en sak eller ifrågasätter något eller tycker att något är viktigt, tack vare att jag jobbat i mäkleriet så pass länge och varit mäklare själv. Och det är jag väldigt glad för.
Ada ger ifrån sig några gnyenden, vilket Moa direkt tolkar som att hon börjar bli hungrig.
Hur går det med föräldraledigheten?
– Jag är väl delvis föräldraledig… Jag jobbar hemifrån och åker in på möten, sedan ska vi flytta in i nya lokaler med jobbet, bredvid Espresso House, i januari så det har varit en del planerande av det, och så huset.
Så ledig är fel ord?
– Ja, det funkar inte riktigt, och det vill jag inte vara heller. Jag tycker att det är väldigt roligt att jobba och jag är väldigt sällskapssjuk. När Love började jobba efter sommaren så har det blivit lite ensamt här hemma när han är borta. Man saknar det vardagliga sociala, och det är samma sak när jag är borta från jobbet. Jag mår bra när jag är i gång, och jag älskar att vara social.
Hur ser planerna ut framöver?
– Det viktigaste är att utvecklas tillsammans med mina medarbetare. Nu ska vi in i nya lokaler och då tänker jag att alla får en nytändning. Allt blir sprillans nytt så det ska bli härligt.
Hur lyder din analys av bostadsmarknaden i Västervik?
– Den har gått upp väldigt mycket de senaste åren, delvis på grund av att det varit många som flyttat hit utifrån och fått upp ögonen för Västervik, vilket är fantastiskt kul.
Vilka är det som flyttar hit?
– Det är många som inte har någon tidigare anknytning hit. De har kanske besökt kommunen någon gång under semestern eller varit på Visfestivalen, men de saknar ofta direkt koppling hit. Jag tycker att det är jättehäftigt, för att flytta hit som barnfamilj utan någon koppling är en stor grej i livet och en stor förändring. Då satsar man verkligen på Västervik.
Kan du se någon gemensam nämnare för att de väljer Västervik framför jämförbara platser som exempelvis Varberg eller Oskarshamn?
– Det är väl att priserna varit väldigt bra här ganska länge. Man får mycket för pengarna, och det geografiska läget gör att man kan jobba på distans och veckopendla till flera storstadsregioner. Sedan händer det mycket här. Det är många aktiviteter, inte minst för barn.
Var landar de nyinflyttade i regel någonstans?
– Det är lite olika. Det beror på vilket åldersspann det gäller. De äldre köper lägenhet och småbarnsfamiljerna bygger nytt. Sedan är det väl inte så stor skillnad i ålder på de som hamnar utanför stan, utan det är både äldre och familjer.
Moa ursäktar sig för att gå bort till köksdelen och värma mat till Ada. Det går på autopilot. Nappflaska, bröstmjölk, mikro… Moas pappa bor bara ett litet stycke bort längs vattnet, mamma bor också i stan, liksom hennes lillebror som pluggar till mätningsingenjör på distans. En inte helt oviktig faktor när man bildar familj.
– Det är skönt att ha dem nära. Jag var lite tuff innan. Inte så att jag inte har velat bli mamma, men jag har inte känt att det är meningen med livet. Men allt, som är omöjligt att föreställa sig på förhand, kom till mig när Ada väl kom. Jag hade jättemycket tankar under graviditeten som jag pratade om med Love. Det handlade mycket om att jag även i fortsättningen, först och främst, kommer att vara Moa, och inte bara mamma. Det kändes viktigt att uttala det, även om nog Love aldrig tänkt sig något annat, haha.
Och hur har det blivit?
– Ada får hänga på oss och det funkar superbra. Vi är inte så oroliga av oss heller. Det finns liksom inte utrymme för det eftersom vi vill fortsätta leva våra liv.
Är du en ensamvarg?
– Nej, tvärtom. Jag har många vänner som är väldigt viktiga för mig, liksom min familj. Men att ha vänner har nog varit viktigare för mig i livet än att skaffa barn.
Är ni ett tajt gammalt Västerviksgäng som håller ihop eller blandat med nya?
– Det är jätteblandat. Många gamla vänner, och många nya, kollegor från när jag jobbade i Stockholm. Jag gillar att ha middagar och mitt största intresse när jag bodde i Stockholm var att hänga på Folkbaren, haha. God mat och god dryck tycker jag om väldigt mycket.
Hur tillfredsställer du det behovet nu när du bor här i Västervik?
– Jag och Love tycker att det är väldigt kul att laga mat, och är intresserade av vin. Och Loves bror är bryggmästare, så vi har även börjat intressera oss för öl. Jag tror att det kommer från när jag var liten. Varje lördag gick vi på stan och fikade, så för mig är det väldigt viktigt att ha något inplanerat på just lördagar, och att jag får unna mig något. Det kan vara en god bit mat eller att man testar något nytt vin. Men alkoholen avstår jag från nu när jag ammar, såklart.
Hur aktivt försöker du att locka kompisarna att flytta hit?
– Det är klart att man försöker locka dem hit. Man vill sina kompisar väl, eller hur, haha, och då är Västervik ett svårslaget alternativ. Tycker jag!
Det är inte svårt att sälja in?
– Nej, det är det verkligen inte. Många kommer ju på besök och det är inte svårt att få ner dem hit. Det är nästan det bästa med huset, att nu kommer vi att kunna inackordera våra vänner här när de kommer på besök, och sälja in Västervik… Även Loves föräldrar, som bor i Stockholm, försöker vi få att åtminstone köpa ett sommarställe här.
Hur går det?
– Det går bra.
Den perfekta kombinationen. Storstadspulsen och det dignande utbudet i Stockholm med enkelheten och närheten till naturen i Västervik. För vissa en permanent lösning, för andra flytande beroende på arbetsbelastning och årstid.
– Jag gillar fart och fläkt, och jag har alltid fått höra ”Ska du verkligen ut och åka igen?” och ”Ska du inte stanna hemma och ta det lugnt?”, men nu tror jag att alla har förstått att det är inte så långt mellan Västervik och Stockholm. Vi pendlar fram och tillbaka, jag och Love. Jag kör och har med Ada i bilen, så det är ingen stor grej för oss.
Vad talar för att du ska lugna ner dig nu när huset är klart och du blivit mamma?
– Jag vill inte lugna ner mig. Jag har alltid drivits av att det ska hända många saker. Tidigare har det handlat om många middagar, jag har varit ute och roat mig och jobbat mycket, för att jag tycker att det är kul att ha mycket inplanerat att se fram emot. Och nu kanske det har synts mer utåt eftersom det är lite större projekt som flytt, husbygge, bäbis. Det kommer nog bara att fortsätta så, med huvudfokus på familjen och jobbet.
Så du känner ingen oro inför att en eventuell rastlöshet ska komma smygande när allt är på plats?
– Nej, inte alls. Tvärtom ska det bli skönt när några av de pågående projekten är i mål. Jag kommer till exempel inte att bygga ett nytt hus på ett tag.
Västervik har allt du önskar, för tillfället?
– Ja, alla dagar i veckan. Och man måste ta sig tid att njuta lite av det man gör också. Love kommer att vara pappaledig i vår när Ada är ett halvår, och jag längtar efter att komma ut och mäkla och träffa kunder igen. Det har jag verkligen saknat för under graviditeten, på grund av corona, har jag mest suttit på kontoret.
Finns det någon förbättringspotential i kommunen, som du ser det?
– Det är många som har flyttat till lite mindre orter runt om i kommunen där servicen försvunnit på senare år. Närhet till lanthandel och skola är helt avgörande när man ska få exempelvis en barnfamilj från storstan att flytta ner. Dessutom tror jag på lite längre sikt att det är en förutsättning för en levande landsbygd. Om man är tvungen att åka in till Västervik varje gång man ska handla, och om barnen tvingas pendla från första klass blir det svårt.
– Vi får väl se vad som händer nu när det varit lite inflyttare från andra delar av landet med nya idéer och som efterfrågar nya saker. Även om det inte finns någon lanthandel i Blackstad i dag så behöver det inte betyda att det aldrig mer kommer att finnas det. Tvärtom så tror jag att det många gånger är lättare att etablera sig på landsbygden och få en trogen lokal kundkrets. Gör man bra saker så kommer folket.
Tror du alltså att inflyttandet kommer att sprida sig utanför Västerviks stad i större utsträckning framöver?
– Ja, det tror jag. Alla renoveringsobjekt som ingen ville ha för några år sedan, små röda stugor utan vatten och el, de går ju skyhögt nu. Folk vill förverkliga sig själva genom att skapa sitt eget i större utsträckning samtidigt som allt fler vill tänka ekologiskt och bli självförsörjande. Jag tror även att pandemin har fått många att känna att de inte vill leva i stora kluster utan hellre skapar sig en egen oas där man klarar sig själv.
Vad har du för råd till den som funderar på att ge Västervik en chans?
– Här finns verkligen något för alla. Och jag vet att Love skriver under på att det är väldigt lätt att komma in i gemenskapen här och lära känna nya människor, för de flesta är väldigt vänliga, vilket gör det lätt att skapa en vardag och ett liv här. Om man inte skulle trivas är det ju bara att sälja och flytta tillbaka eller flytta vidare. Det är inte svårare än så, även om jag tror att den risken är väldigt liten.
Det är en relativt billig plats att testa på?
– Ja, precis. Testa att hyra något till en början, känn in staden och landsbygden, och nyttja allt som finns. Bo här i ett år så att ni får testa alla säsonger och se vad du kan göra. Om du har något specifikt intresse så finns det ju mängder av föreningar här och, om inte annat, kan man ge sig ut i naturen. Det är fantastiskt bara det.
Vad gör du helst på fritiden?
– Under sommaren älskar jag att vara på sjön. Det är min avkoppling, och jag älskar att vara ute och bara promenera runt i naturen. Dessutom är jakt en stor del för mig. Det har ju varit en del debatter om det på senare tid, men för mig handlar det inte om nöjesjakt eller om att jag vill skjuta, utan det är först och främst själva naturupplevelsen och att ta ansvar. Min mamma är uppvuxen på en bondgård, som min mormor och morfar fortfarande bor på i Klintemåla. Jag har lärt mig så mycket därifrån gällande viltvård. Morfar har fött upp harar för att hjälpa stammen, så det är på den nivån och det är jag väldigt stolt över att få vara en del av. Skjutgalen betaljakt är inget för mig. Det handlar om naturupplevelsen och att värna om djur och natur. Så familj, jobb, familj, mat, djur och natur… Man låter så tråkig, haha.
Har det hänt att du känt att du peakar nu?
– Alltså, då låter det ju lite som att man kan stämpla ut. Jag har absolut inget att klaga på, det är jättehärligt, men sedan ser jag fram emot nya utmaningar också.
Som vad då?
– Jag tänker nog att jag kommer att hålla mig till mäkleriet fram till strax innan pension, sedan har jag alltid haft en dröm om att jobba på Statens fastighetsverk, och få nycklar till lite slott och herrgårdar som man kan hänga runt i.
– Det har jag glömt att säga. Jag tycker att det är väldigt kul med slott och herrgårdar, både med arkitekturen och dess historia. Jag och Love har en slottslista med slott som vi bott på och vill besöka. Alltså övernattat på! Det är inte så att vi köpt och sålt slott. Vi började med att beta av de flesta slotten i Stockholm, och sedan gillar vi att åka runt och se oss om i Sverige så då brukar vi passa på om det är något vi passerar på vägen.
Vissa säljs till vrakpris eftersom de kostar så mycket att restaurera.
– Ja, det är ju det. Det är verkligen en dröm, men då får jag nog jobba lite på min mörkrädsla.
Vinäs slott utanför Edsbruk verkar behöva lite kärlek?
– Ja, precis, men där har de satt upp en massa skyltar och bevakningskameror nu så där vågar man sig inte fram. Men det ligger fantastiskt vackert. Casimirsborg utanför Gamleby är en favorit. Jag är mest intresserad av något som är välbevarat. Misterhults herrgård, som är privatbostad numera, är väldigt fin, och Åkerholms herrgård vid Lofta. Där hade vi konferens förra året.
Är det viktigt att det är ett slott och inte en herrgård?
– Haha, alltså, ”Vi träffade Moa i hennes nya hus, men hon vill ha en herrgård”. Det är mest en fascination och barndomsdröm, som inte nödvändigtvis måste slå in, utan det är bara fantastiskt att få vistas i de miljöerna en stund lite då och då. Risken finns att man får något gammalt slottsspöke på halsen och det vill man ju inte.
– Något som slår mig nu. Ni får slå mig på fingrarna om det redan finns här. Men det finns något som heter Kulturnatten runt om i Sverige, och det är helt fantastiskt! När man besöker det i Stockholm och får gå in på slottet, Bankohuset i Gamla stan och en massa andra historiska byggnader som är stängda annars. Det finns så många hus både i Västervik stad och runt om i kommunen som man drömt om att gå in i. Något sånt hade ju varit helt fantastiskt! Åkerholm, Tofvehult, Spårö båk, Gamla norr och Gamla öster kryllar av spännande hus, och här ute på Gertrudsvik finns det flera byggnader som man skulle vilja titta in i. Sedan är herrgårdarna och slotten ett kapitel för sig. Det skulle vara jättehäftigt. Jag hjälper gärna till!
RÖSTER OM MOA
Rebecca Bengtsson, vän
– Vi hamnade i samma klass på högstadiet i Västervik och blev kompisar direkt. När Moa flyttade till Malmö för att plugga bodde vi ihop i en liten etta. På förhand var vi nog båda lite oroliga för att vi skulle gå varandra på nerverna, men det gick så bra att vi flyttade vidare till en större lägenhet. Det var en jätterolig tid, men när Moa flyttade till Stockholm kom det inte som någon överraskning. Hon har alltid varit väldigt målmedveten och hon hade en plan där Stockholm ingick. Vi har pratat om att återförenas i Västervik, när vi blir äldre…, men hon försöker att övertala mig att flytta dit redan nu.
Björn Karlsson, kollega och före detta chef
– Moa har alltid haft en proffsig inställning när hon ska göra något. Det var ju några år sedan som hon sommarjobbade hos oss, men att som 15-åring våga ta för sig på det sätt hon gjorde då, tycker jag har följt med henne alla år. Att vara så orädd inför saker man aldrig gjort utan att vara naiv och på ett bra sätt angripa uppgiften. Det visar på en inre tillit att hon kan göra och också vågar det som andra gärna avstår. Jag tycker att hon är det perfekta valet som franchisetagare i Västervik. Nytänk med förnuft! Allt var inte bättre förr… haha!
Love Möller, sambo
– Både jag och Moa är ganska anpassningsbara. Jag tror att vi skulle kunna trivas lite var som helst i världen. Men nu fick hon chansen att ta över Fastighetsbyrån så då kändes det självklart att flytta till Västervik. Såklart var det ett stort steg att lämna Stockholm, särskilt för mig, men det har gått bra. Jag jobbar kvar i Stockholm, så jag har inte klippt banden helt, även om jag älskar Västervik också. Och vi har Moas fantastiska familj här. När det gäller mitt garage räcker det att titta på hur långt vi har kommit med det jämfört med huset för att förstå prioriteringsordningen.
Text: Albin Wiberg
Foto: Nathalie Chávez