I vårt magasin Västervik365 intervjuar vi varje nummer en Västervikare i exil. Denna gång har vi träffat sjuksköterskan Emma Detterfelt, uppväxt på Rådhusgatan i Västervik, idag boende i Stockholm.

När vi fruktade för våra liv räddade hon andras. Och riskerade sitt eget. Emma Detterfelt befann sig mitt i coronapandemins epicentrum när den härjade som värst. Nu räddar hon liv på Karolinska sjukhusets barnakut. 

Vad minns du starkast från din uppväxt i Västervik? 
– När jag var sju år flyttade vi från landsbygden utanför Örebro till Västervik. Vi flyttade till ett hus på Rådhusgatan, mitt inne i centrala Västervik. Jag älskade att bo där mitt i storstan (kändes det som). Har så många minnen från platsen. Hur vi som små sprang runt på gårdarna, hur vi klättrade på taken, hur vi hängde runt inne hos grannarna. När vi blev äldre var det ett perfekt ställe att ha förfesten på. Vi drack billigt vin i mitt uthus innan vi promenerade in till stan för ännu en festkväll på Statt eller Hörnan. 

På vilka sätt känner du att den har präglat dig, nu när du fått lite perspektiv?
– Jag tänker att i jämförelse med unga som växer upp nu kändes allting så tryggt. Det har nog inte bara med platsen att göra, utan också tiden spelar in. Men ändå, Västervik var, och är, trygghet för mig.  

Hur ser ditt förhållande till Västervik ut i dag? 
– Det är starkt och ömt och passionerat. Jag älskar Västervik. Och flera av de personer som betyder mest för mig bor där.  

Har du någon favoritplats i Västervik  du gärna återvänder till? 
– Jag vill nämna två: sommarstugan ute på Norrlandet, där jag varit varje sommar sedan jag föddes. Och i köket i min systers hus på Övre Norrbackagatan. Älskar att sitta där på köksbänken, ta ett glas vin medan hon lagar mat, och prata och aldrig sluta skratta.  

Du befann dig mitt inne i covid-stormens öga när domedagskänslan var som allra mest påtaglig och ett vaccin var långt borta. Kan du ge oss en bild av hur det var?
– Till en början när man inte visste vad Covid innebar och heller inte riktigt hur det smittade kändes det oerhört skrämmande. Jag jobbade på SÖS-akuten (Södersjukhuset reds. anm.) då och jag minns särskilt en natt precis i början av pandemin när vi fick in en jättesjuk man i min egen ålder. Han hade extremt hög feber, svårt att andas och var livrädd för att dö. Jag satt där i min skyddsutrustning och höll honom i handen. Inga anhöriga fick komma in. Då slog det mig: vad är det som händer, och var kommer det här att sluta? 

Vad tänkte du när du vaknade och gick till jobbet varje dag? 
– Trots arbetsbördan, sömnbristen och stressen var det också ett fantastiskt teamarbete, en fantastisk sammanhållning, en cool känsla att kunna hjälpa till, en stark känsla av att ha gjort rätt karriärval.  

På vilket sätt har du bearbetat det traumat? 
– Tror inte att jag har bearbetat det än. Slutade på SÖS-akuten till viss del för att jag inte orkade mer. Det tog aldrig slut liksom, men jag längtar ständigt tillbaka dit. 

Vad önskar du att folk visste som kanske inte framkommit i media? 
– Jag önskar innerligt att folk förstår att vi gick på knäna redan innan pandemin. Jag hade hopp ett tag om att pandemin på riktigt skulle leda till förändringar; högre lön och rimliga arbetsförhållanden, men jag tror inte det längre. Applåder fick vi, och chokladbollar av Irene Svenonius. Tack, men det räcker liksom inte. 

Nu är du på barnakuten på Karolinska sjukhuset. Hur är det? 
– Fantastiskt, dramatiskt och fruktansvärt jobbigt och utmanande, allt i en röra. Som en bieffekt av covidvågen är RS-kurvan värre än den varit på tio år, så kaoset fortsätter.  

Var får du dina kickar, utanför jobbet?
– Jobbet har under de senaste åren varit vansinnigt dramatiskt. Att vara med och rädda livet på en människa ger så otroligt mycket puls, adrenalin och tårar, så jag söker inte kickar alls utanför jobbet just nu. Jag försöker att vara så lugn, harmonisk och grundad som det bara går utanför jobbet.  

Vad har du för mål framöver, professionellt och privat? 
– Jag vill fortsätta att jobba som sjuksköterska på akutmottagning. Kan inte tänka mig något som passar mig bättre, eller som jag skulle brinna mer för. Möjligtvis barnmorska. Privat vill jag växa in i rollen och utvecklas som tonårsmamma. Tror att ju äldre barnen blir desto mer krävs det som förälder för att fortsätta ha en bra relation. Jag läser mycket utvecklingspsykologi gällande barn och ungdomar.  

Du får 100 miljoner kronor för att sätta Västervik på världskartan. Vad gör du? 
– Måste vi sätta det på världskartan? Vill ju självklart att staden ska utvecklas och att människor väljer att stanna och inte flyttar därifrån, men jag tror på det småskaliga och genuina. Men 100 miljoner? Ok, jag lägger det på meningsfullhet och sammanhang för stadens invånare och på Västerviks Sjukhus.  

När flyttar du hem – så att du slipper leva i exil? 
– I tio års tid tjatade jag på min man om att vi skulle flytta tillbaka. Sedan barnen kom så känns Stockholm, eller närmare bestämt Saltsjö-Duvnäs, som hemma. Det här är ju deras Västervik. Vi letar sommarstuga och vill vara i Västervik större delen av somrarna.