Bo 2018
Vi tar ett brottargrepp på kommunens bostadssituation.
Kärlek, hälsa, frihet och, ja, någonstans efter dessa oumbärliga existentiella fundament kommer boendet som en gjuten grundpelare i tillvaron. För vissa handlar det om ett tillfälligt tak över huvudet, en hållplats på vägen, och för en del förverkligandet av sedan länge varsamt och lustfyllt spunna drömmar. Andra spanar ständigt mot nya vyer, trädgårdar, balkonger och outnyttjade potentialer. Vissa av oss har med livet varsamt paketerat i begagnade banankartonger flyttat oss igenom hela kedjan från studentrum, korttidskontrakt i tredje hand via hyreskontrakt fram till att slutligen äga sitt boende.
I Västerviks kommun finns ett brett spektrum av boendealternativ: gård på landet, skärgårdshemman, allmännyttig hyresrätt i stan, nyproducerad bostadsrätt med havs-utsikt, kulturhus utan en enda rät vinkel, paradvåning…, you name it.
Jeanette och Joel
Familj: Barnen Sigvard och Flora.
Yrke: Inredare respektive front sales manager.
Bostad: Hus på Gränsö.
Bostadskarriär: Kollektiv, arbetarbostad, diverse andrahandskontrakt, två bostadsrätter, ett hus.
Från verandan, byggd i typiskt sydstatssnitt ritad av Jeanette och Joel, har man panoramautsikt över grannskapet. Här spenderar familjen mycket tid vare sig solen skiner eller regnet öser ner.
DE FLESTA som satt sin fot i Västervik har förr eller senare styrt kosan till Gränsö. Halvön som efter kanalgrävande blev en ö och är ett av kommunens allra mest besökta naturreservat, samt ett av de mest eftertraktade
bostadsområdena. Här, ett flugspökast från brofästet, har familjen Hammarstedt slagit ner sina bopålar, och skapat sitt drömboende. Mer eller mindre, för tillfället, åtminstone.
– Grejen är den att jag tillbringade stora delar av somrarna under min uppväxt i grannhuset, min mormor och morfars hus, säger Jeanette Hammarstedt och nickar mot det rödmålade trähus med vita knutar som ligger rakt över den lilla grusväg som löper mellan husen. I princip varje sommar sedan jag och Joel träffades har vi bott i friggeboden där borta, så när det här huset blev till salu började vi planera vad vi skulle kunna göra med det, bygga en veranda runt hela huset och fixa.
Hur kom det sig att ni slog till?
– Huset var till salu i typ tre års tid, men det var lite för stort och dyrt för att ha som sommarstuga och jag jobbade på H&M i Stockholm och Joel hade sitt jobb. Jag kunde tänka mig att ha sommarstuga i Västervik, men inte flytta dit permanent. Så det var en massa om och men innan vi kände att: ”Fasen, vi kanske bara ska lämna allt, och chansa?” Så drog budgivningen igång och när vi vann den bestämde vi oss för att flytta hit trots att ingen av oss hade jobb. Det var för tre år sedan och vår minsting var precis nyfödd.
Hade ni en färdig plan för vad som skulle göras med huset när ni köpte det?
– Jag hade en mer eller mindre färdig plan som jag ritade upp, sedan var det bara för Joel att säga: ”Okej”, haha.
Vad har ni gjort?
– Allt! Bytt fönster, tak, flyttat väggar och ändrat planlösningen. Det enda som är kvar från det gamla huset är trappan. Det bodde två personer här innan, och vi behövde plats för fyra. Vi flyttade in efter 1,5 år men då var inte övervåningen färdigrenoverad, sedan har vi flyttat upp efterhand som rummen blivit klara.
Vad är grejen med det här boendet?
– Det är platsen. Nära vattnet, naturreservat, att man sprungit här som barn.
Har du någon favoritdetalj?
– Verandan! Den tillför huset väldigt mycket både funktions- och formmässigt, och eftersom den är under tak kan vi sitta utomhus runt hela huset, även när det regnar. Den känns härlig och vi använder den nästan dagligen.
Vad betyder hemmet för dig?
– Det ska vara en plats där alla som bor där trivs och vill vara. Om man kommer från ett stressigt jobb ska man känna att man vill komma hem och varva ner. Det kan gå flera dagar då vi inte ens åker in till stan för att handla, utan tömmer skafferiet, bara för att vi inte vill åka härifrån. Det hänger nog ihop med att det är lite som att bo på landet här. Det är lugnt och skönt. Förr var jag mer att jag ville vara bland folk. Det låter kanske klyschigt, men jag känner mig väldigt harmonisk här.
Har ni skapat ert drömboende?
– Som det är just nu, ja, men man tänker alltid att man vill ha något bättre, lite närmare vattnet.
Blir ni kvar?
– Vi skulle någon gång vilja rita vårt eget hus, så det kanske blir någon gång i framtiden. Vi sa när vi flyttade ner att vi skulle sätta oss ner efter två–tre år och utvärdera, så det är väl dags nu…
Ann och Göran
Familj: Utflugna döttrarna Amanda och Olivia.
Yrke: Frisör respektive varumärkesagent.
Bostad: Hus på landet.
Bostadskarriär: Sex hyresrätter, tre hus.
Synkade. Ann och Göran har inte hållit igen på renoverandet sedan de tog över huset efter Görans far. Huvudsyftet har varit att släppa in luft och ljus – och få utlopp för sin strida ström av idéer, och energi.
GRUSVÄGEN NER till Ann och Göran Bergsténs landsortsidyll strax utanför Gamleby går tvärs igenom ett grönskande fält. Huset omges av skuggande lövträd och på garageuppfarten står två svarta bilar ledigt parkerade. En stor trappa leder upp till ytterdörren. Jag har varit här förut, i en annan tid, när det nu vita huset var gult och planlösningen en annan.
– Vi har gjort om allt, förklarar Ann när vi sitter ner på den stora altanen på huset baksida med panoramavy över Gamlebyvikens för dagen spegelblanka vatten.
– Stommen är densamma, men sedan vi flyttade hit för sju år sedan har vi bytt alla fönster, delar av taket, markiser, byggt en stor altan, målat om hela huset in- och utvändigt, öppnat upp köket, byggt till ett kontor, kaklat om toaletterna, byggt om loftet… Vi kände att vi ville sätta vår egen prägel på huset: rent och fräscht och snyggt. Och vi är väldigt energiska när vi väl sätter igång, haha.
Hur hamnade ni här?
– Huset har varit i min familjs ägo sedan 1958, berättar Göran. Jag var alltid här på somrarna som liten knat, och jag och Ann har varit inställda på att flytta hit de senaste 15–20 åren. Vi köpte huset av pappa och
min bror innan min pappa gick bort så att allting var löst och alla inblandade var nöjda med den lösningen.
Vad är grejen med den här platsen?
– Det är bara att se sig om, säger han och gör en svepande gest. Jag har rest en hel del i jobbet och gör i viss mån det fortfarande och tycker att det är fantastiskt skönt att ha ett vattenhål som det här att komma hem till efter jobb i storstäder med den stress och intensitet som det innebär. På det sättet är det här ett jäkligt skönt ställe, och det var det även när vi bodde i Gladhammar. Vi har bott 20 år på landet, och tio på Grantorpet i Västervik innan dess, som många räknade som på landet på den tiden.
Vad är det ni vill ha från ett boende?
– Lugn och ro. Både jag och Göran har jobb där vi träffar väldigt mycket folk hela dagarna, så det är fantastiskt skönt att svänga ner på grusvägen efter att ha haft 13−14 kunder under en dag. Här är det tyst, och mörkt. Jag laddar här, och det är läkande att vara så här nära naturen. Man ser alltid någon havsörn eller någon häger, hare, rådjur eller vildsvin. Det är en lyx att kunna bo så här, och jag tror att fler skulle tycka om det bara de provade.
Hur är det att bo med barn på landet?
– Våra döttrar Amanda och Olivia var sju och åtta år när vi flyttade från Grantorpet till Gladhammar, och de säger att det är det bästa vi har gjort. När de får egna familjer vill de bo på landet, om det funkar med jobben de
har. Men det kräver en del planerande. Man är tvungen att ligga en dag före. Trivs föräldrarna på landet så gör barnen det också. Det blir vad man gör det till. Barn och ungdomar i dag som är påkopplade och uppkopplade
hela tiden, men aldrig avkopplade skulle nog må bra av det lugnet här ute.
Vad gillar ni allra mest med den här platsen?
– Vi får solnedgången genom hela huset. Man kan till och med sitta på toaletten och se solen gå ner som en stor apelsin i ”klyka”, som vi kallar det, förklarar Ann och nickar mot två trädkronor som bildar en v-formad klyka där solen just håller på att gå ner. Då känner jag: ”Tänk att jag får bo här”. Det är verkligen en ynnest, och man måste påminna sig om det ibland så att man inte blir hemmablind.
Det låter som om ni kan bli kvar här ett tag?
– De får bära ut mig härifrån, svarar jag när folk frågar, skrattar Göran. Men vi kanske måste bygga om lite på slutet. Vi hoppas på att vi har många bra år kvar här.
Bild vänster: Även om det är ett svårt val så är köket Bergsténs absoluta favoritrum, formgivet av paret själva, för att främja både matlagning och socialt umgänge.
Bild höger: Kontorsdelen med hänförande utsikt över Gamlebyviken byggdes till och ger både Ann och Göran arbetsro på hemmaplan.
Malak och Turki
Familj: Sonen Amar, och utflugna barnen Tamara och Mohammed.
Yrke: Lärarassistent, busschaufför respektive studerande.
Bostad: Hyresrätt.
Bostadskarriär: Bostadsrätt, hyresrätt, asylboende, studentrum, hyresrätt.
Ljusa stunder. Malak och Turki på sin favoritplats i lägenheten: den soldränkta balkongen. De stortrivs i området, men drömmen är att en dag köpa ett hus med egen trädgård.
VÄSTERVIKS STAD växer, breder ut sig, och med det förändras förutsättningarna. Ett bostadsområde som tidigare var i utkanten blir med tiden en del av det nya. Som med Långrevsgatan, med 353 allmännyttiga lägenheter bara en talldunge från Ljunghedens handelsområde. Här bor bland många andra familjen Mustafa Kojak Ali, och här har de skapat ett hem, ett liv, och en spikrak väg in i det svenska samhället.
– Vi kom till Sverige den 31 december 2012, nyårsafton klockan nio på kvällen, berättar pappa Turki Mustafa. Kriget i Syrien tvingade oss först att lämna Aleppo och fly till staden Ein Dakna, 10 kilometer från gränsen till Turkiet. Vi tänkte att vi skulle kunna leva där, men kriget spred sig över hela Syrien så vi var tvungna att fly utomlands. Man vill skydda sina barn, så vi flydde till Turkiet, sedan till Grekland och vidare till Sverige.
Vad hade ni för boende i Aleppo?
– Vi hade en bostadsrätt i Aleppo, säger Amar, som läser till socionom på Linköpings universitet Campus Norrköping och gör sin praktik på Västervik kommun terminen ut. Det var sex lägenheter
i huset och pappas tre bröder hade köpt lägenheter i samma hus, haha. Men huset blev förstört så alla har tvingats flytta därifrån. De hyr lägenheter i Aleppo och pappas syster bor i Strängnäs.
Hur hamnade ni på Långrevsgatan i Västervik?
– Först kom vi till Malmö och Migrationsverket där. Sedan blev vi skickade till ett flyktingboende på Öland och hamnade på en camping i Färjestaden där vi bodde från januari till den 12 maj 2013. Det kom mycket snö och det var kallt: 20 minusgrader ibland, minns Turki Mustafa. Från den 13 maj och två månader framåt bodde vi i lägenhet på ett asylboende i Totebo. Sedan hjälpte Arbetsförmedlingen oss att få den här lägenheten i Västervik, säger Turki.
Hur var Totebo?
– Jag tyckte inte om att bo i Totebo, faktiskt. Vi flydde från Aleppo där det bodde fem miljoner och kom till Totebo där det bodde 200 personer. I Aleppo fick man leta om man vill promenera i skogen, men i Totebo är det skog överallt och man får leta efter torg, affärer och stora byggnader, haha. Det fanns inte så mycket att göra, och vi tog bussen till Västervik för att gå på SFI varje dag, och sedan tillbaka. Så det blev ganska mycket åkande, minns Amar.
Och hur trivs ni på Långrevsgatan?
– Vi har bott här i mer än fem år nu. Det är ett mycket fint område, lugnt och inga problem. Vi tycker om det. Fina grannar också, och det är nära till ICA Maxi och de andra affärerna och till mitt jobb på Söne Buss, konstaterar Turki.
Vad är bäst med lägenheten?
– Uppvärmningen är jättebra, skrattar mamma Malak. Även när det är kallt ute så har vi det varmt här inne. Det är det viktigaste, och att vi har en tvättmaskin. Och att vi har sol i lägenheten hela dagen.
Blir ni kvar här?
– Jag vet inte. Först hoppas jag på att få ett jobb som lärarassistent, sedan får vi se. Vi trivs väldigt bra på Långrevsgatan, men jag skulle gärna ha ett hus med egen trädgård där vi kunde odla lite, säger Malak.
– Och grilla, och sitta och dricka kaffe, avslutar Turki med ett smittande skratt.
Familjen samlad, sånär som på utflugna dottern Tamara, för en alltmer sällsynt och därför efterlängtad gemensam fikastund – Amar och Mohammed studerar nämligen vid Linköpings universitet. På bilden: Malak, Amar, Mohammed och Turki.
Text: Albin Wiberg Foto: Ellen Simone
Statistiken i denna artikel är hämtad från Svensk Mäklarstatistiks siffror, baserade på försäljningar september 2017–augusti 2018. Källa: Länsförsäkringar Fastighetsförmedling i Västervik.