Idrotten fostrar, förenar och ger i bästa fall en grundhälsa för livet. Extra fint blir det när personerna som lägger fritid och energi på att lära yngre förmågor själva är ungdomar. Vi har pratat med tre som gör skillnad: Carl Eklund, Katja Strandberg och Maja Lundmark.

CARL EKLUND, 19 år
Västerviks ishockeyklubb

Vad fick dig att börja sporta?
– Jag växte upp i en sportfamilj och tillbringade mycket tid i ishallen som barn.

Vilka sporter utövade du?
– Tennis och golf, men bara några år, sedan har jag hållit mig till hockey. Numera tränar jag själv bara på gym.

Vad är tjusningen med sport?
– Gemenskapen. Jag har aldrig varit någon träningsnarkoman, men jag har alltid gillat att träna och spela matcher och göra vad jag kan för att utvecklas.

Har du haft några förebilder?
– Inom hockeyn var det Peter ”Foppa” Forsberg och Henrik Zetterberg.

Hur länge har du tränat andra?
– När jag började jobba kände jag att det tog för mycket tid och energi för att jag skulle kunna fortsätta satsa aktivt, så jag tänkte att det kunde vara kul att testa något nytt och samtidigt hålla kvar hockeyn i vardagen.

Vad är skillnaden mellan att vara aktiv och tränare?
– Nu ska jag vara en förebild och lära ut utifrån min erfarenhet. Det är kul faktiskt. Kul att se att de kör och att de tar i och att de utvecklas både som personer och som spelare delvis tack vare mig. Samtidigt ger det mig bra erfarenhet inom ledarskap.

Vilka utmaningar innebär det?
– Att man måste se till att ge alla spelare i laget lika mycket tid och plats oavsett vilken nivå de befinner sig på.

Har du drabbats av några ”engagerade” föräldrar?
– Haha, nej, faktiskt inte. De är bra mot mig, och det beror säkert på att de vet att jag precis slutat spela aktivt och vet vad det handlar om.

Hur mycket tid lägger du på ditt sportande per vecka?
– De jag tränar är 12–13 år så de kör inte jättemycket, men jag lägger väl tre, fyra timmar på aktiv träning och kanske två timmar på planering i veckan.

 

KATJA STRANDBERG, 17 år
Gamleby orienteringsklubb

Vad fick dig att börja sporta?
– Jag började med orientering mest för att mamma och pappa tyckte att det kunde var bra att kunna. Jag var kanske sex år gammal när jag började och minns att det var väldigt härligt att vara ute i naturen. Sedan provade jag på fotboll, tennis, längdskidor, skridskor och simning också.

Vad är tjusningen?
– Det är väl dels känslan av att kroppen fungerar, att man känner sig stark och klarar av grejer. Och så tycker jag fortfarande väldigt mycket om att sporta utomhus eftersom det, förutom träning, också ger en naturupplevelse. När man åkte iväg och tävlade minns jag att det var gemenskapen och det man gjorde vid sidan av själva tävlandet som var det man såg fram mest emot.

Hur länge har du tränat andra?
– Jag går andra året på gymnasiet och jag började i sjuan, så i fyra år har jag varit orienteringstränare.

Vad fick dig att börja?
– Jag trappade ner på min egen satsning, men jag tyckte om sporten och föreningen och ville fortsätta vara engagerad så jag tänkte att då kan jag vara tränare, så får man vara med lite grann. Jag har träningarna ihop med en lågstadielärare och hjälper mest till.

Vilka utmaningar innebär det?
– Eftersom jag tycker att det är så kul fokuserar jag mest på att det som är positivt. Man måste ta sig tid både att planera och utföra verksamheten. Jag är inte naturligt organiserad som person så då får man fokusera på att få ihop helheten. När jag kom som ny var det lite läskigt att ta för sig och våga ha en roll som ledare när man tidigare alltid varit den som följer.

Vad ger det?
– Man växer och utvecklas som person och man känner glädje över att ge till andra, och tränar man barn som jag gör är det en väldigt härlig känsla att se när de gör framsteg, och att få vara en förebild.

Hur mycket tid lägger du på ditt sportande per vecka?
– Orienteringsträningen ungefär en och en halv timme i veckan, och så tränar jag barn i simning också, fyra timmar i veckan, plus att jag tränar själv 3–4 timmar.

 

MAJA LUNDMARK, 14 år
Västerviks Simsällskap

Vad fick dig att börja sporta?
– Det var nog att hela min familj alltid har varit aktiv inom olika sporter, så det blev att jag provade på väldigt många olika sporter: basket, handboll, ridning, fotboll och till slut fastnade jag för simning.

Vad är tjusningen?
– Det är nog tystnaden och fokuset som blir när man är själv i vattnet och simmar. Man blir liksom ett med vattnet, och samarbetar trots att man motarbetar. Det som skiljer simning från vissa andra sporter är att man hela tiden kan mäta och stämma av om man kommer någonstans med sin träning. Man vill ju förbättra sig hela tiden.

Har du haft några förebilder?
– En förebild jag hade när jag var yngre var Sarah Sjöström. Jag ville simma OS, men nu har det mattats av lite.

Hur länge har du tränat andra?
– Tre år, kanske lite mer.

Vilka utmaningar innebär det?
– Att man måste kunna förstå andra utan att kunna prata formellt med dem, för de är oftast mindre än vad man själv är. Man måste liksom komma ner på deras nivå.

Har du råkat ut för några ”engagerade” föräldrar?
– Alltså oftast är de inte så krävande. Det kan ha varit någon gång de påpekat något, men då är det bara att ta det positivt och tänka efter vad man gör, ta till sig det de påpekar och kanske göra något annorlunda nästa gång.

Vad ger det?
– Ganska mycket. Det är ett stort ansvar så jag har lärt mig att ta ansvar för saker, och jag har blivit mycket självsäkrare sedan jag började. Det tycker jag är ett bra skäl för fler att blir ungdomstränare, dessutom tror jag att det många gånger är bättre för barnen när tränaren är lite yngre eftersom vi har lättare att vara på barnens nivå och förstå dem bättre.

Hur mycket tid lägger du på ditt sportande per vecka?
– Det blir nog uppemot tio timmar varje vecka, och när jag tränar själv runt 17 timmar.