Med femtusen öar och epitetet Smålands skärgårdsstad har Västerviks kommun en del att leva upp till. Lägg därtill det senaste decenniets politiska mantra att säkerställa en levande landsbygd. Men hur är det egentligen, i praktiken, i verkligheten? Och vilka är nycklarna som uppenbarligen ännu inte gått i lås? Vi riktade radarn mot Tjust skärgårds trofasta tuffande draglok, Hasselö, och stämde träff med några av nyckelpersonerna, med framtiden vilande i sina händer.

Torsdag den 20 september klockan 08.21
”Morning! Har en fundering: funkar det för er om vi kör söndag i stället? Det ska vara ett jäkla väder på lördag och blåsa runt 20 sekundmeter hela dagen, så det känns sådär att sitta och köra fram och tillbaka flera gånger om det inte är absolut nödvändigt.” Allting är relativt, inte minst när det gäller väder. Men när en garvad skärgårdsbo vill ställa in en date på grund av att det blåser för mycket, då blåser det i regel ganska rejält. Mycket riktigt går de på radion ut med en varning för kulingvindar i kustlandskapen, och det rapporteras om omkullblåsta träd, strömavbrott och inställda tåg.

Fredag den 21 september klockan 13.03
”Hallå där! Det verkar inte bli så farligt som det först spåddes så vi kör som vi sagt! 9.00 i morgon vid Högötorp. Syns då! Micke”.
Det är därför med en suck av lättnad vi ser en 8 meters plåtbåt komma körandes genom Gudingens gässprydda vatten rakt emot oss. Michael Ågrehn behöver ingen hjälp med att lägga till vid den betonggjutna kajen. Han har gjort det förut.

Vi störtar ner i båten och tar skydd inne i den förvånansvärt rymliga hytten. Fem minuter senare, med vinden i ryggen, har vi lämnat Gudingen för lugnare vatten inom-skärs. Från klarblå himmel bombarderar solen en folktom skärgård med sina sista sensommarstrålar. Det blir knappast vackrare än så här. Några hisnande chikaner mellan vassruggar och grynnor senare lägger vi till i ett falurödmålat båthus med utsikt mot intilliggande Torrön. En gigantisk, frodig, djupgrön, nyklippt gräsmatta leder upp till ett, just det, falurött hus med vita knutar. Närmare en fullfjädrad skärgårdsidyll än så här kommer man knappast. Alla element finns här. Men det som är bra ska bli bättre.

– Ulrikas föräldrar köpte gården 1964, så hon är uppvuxen här ute, förklarar Micke när vi knallar upp mot den parkerade gula fyrhjulingen med öppet passagerarsläp i durkplåt. Någon gång runt 1990 när hennes föräldrar skildes skrev de över gården på sina tre döttrar plus mamman så att de ägde 25 procent var. Men efter tio års delande på huset och med växande familjer kände de att det var dags att dela på sig, så de gjorde en generationsdelning där vi köpte gården, Ulrikas ena syster fick en tomt plus lite mark här uppe, och den andra syrran fick en tomt plus lite pengar. Det var 2001, så sedan dess har vi haft gården.

Det stora, livsförändrande steget tog de några år senare.
– Det var runt allhelgona någon gång 2006–2007. Vi blev hembjudna till Caroline och Andreas, Anneth och Evert, och Lina. Det var första gången vi hade en middag tillsammans så vi anade att det var något på gång? Efter en stund kröp det fram… Caroline hade haft Sjökanten i ett eller två år och var gravid, så de undrade om vi hade lust att driva restaurangen en sommar? Jag var restaurangchef på Hedenlunda utanför Flen och Ulrika höll på med textilier och drev en firma som hette Axlins, men vi tackade ja. Jag tog med mig min kock från Hedenlunda och hans flickvän så drev vi Sjökanten i ett år och gjorde om en hel del. Caroline tyckte att det blev så bra att hon erbjöd oss hälften av Sjökanten, om vi ville vara med. Vi tänkte: ”Varför inte? Det kan ju vara roligt.”, och på den vägen är det.

Vi kliver upp på släpet och rycker iväg längs Hasselös förhållandevis uppkörda pulsåder, grusvägen. Vi passerar ett dagsfärskt nybygge och några gamla gårdar innan vi svänger vänster ner mot vattnet och det som blivit en av öns främsta samlingspunkter och turistmagneter. Restaurang Sjökanten består av ett robust gammalt timmerstockshus på 30–40 kvadratmeter, som numera inhyser kök, bar och 14 sittplatser. Man förfogar även över ett loft i det intilliggande brygghuset med 25 sittplatser, samt 50 platser utomhus, en bastu och en badtunna. Sommartid är det ofta knökfullt med både skärgårdsfolk, stadsfolk och turister här. I slutet av september är det något lugnare med undantag för bokade sällskap. I dag är det rent i kalendern så vi har Sjökanten för oss själva. Vi kliver in och slår oss ner. Michael sätter på kaffe och tevatten, och vinden viner i springorna runt den gamla låga trädörren och det lilla fönstret. Det krävs ingen livlig fantasi för att föreställa sig den höga mysfaktor som råder här under vinterhalvårets populära pubkvällar.

Någon rycker i dörren, som är låst från insidan med en hasp för att inte blåsa upp. Michael hinner lagom resa sig upp och ta ett steg mot dörren när hans fru Ulrika och goda vännen Catharina Carlén kommer in genom köksdörren. Med sig har de en korg med nybakade vanilj- och syltbullar insvepta i en handduk och ett transparent plasttråg till hälften fyllt med nypressad äppelmust. De hälsar, tar av sig sina vinterjackor och slår sig ner runt det dukade långbordet.

Michael fortsätter:
– Vi har alltid pratat om att vi någon gång vill prova på att bo permanent på Flövik och för sju år sedan kände vi att det var dags att göra slag i saken. Vi satte oss ner och gjorde upp en treårsplan för hur vi skulle avveckla våra liv i Stockholm, sedan sålde vi allt, sa upp oss från våra jobb och flyttade hit. Det är snart fyra år sedan.

Så ni flydde inte?
– Inte alls. Jag jobbade på ett företag som heter Stockholm meeting selection, som drev åtta hotell i Stockholm med huvudinriktning på slott, bland annat Ulvsunda och Hässelby. Det var en jätterolig tid att vara med och bygga upp och utveckla de koncepten, men de sista två åren var sådär. Vi var på väg hit, och då var det lättare att ta beslutet. Jag jobbade på försäljningssidan så jag satt i bilen och åkte mellan de åtta hotellen hela dagarna. Mitt liv var att sitta i bilkö i princip, och så in en timme och ha möten och sedan dra vidare, så det var ingen höjdare på slutet.

Då är det lätt att längta hit?
– Precis. Jag jobbade som butikschef på Skansen, ett jätte-, jätte-, jätteroligt jobb där det sällan är döda stunder, inflikar Ulrika.

Men du kände också att du var färdig?
– Nej, nej, jag hänger kvar lite och åker upp och jobbar ibland. Jag tycker fortfarande att det är jätteroligt.

För att du vill ha lite omväxling?
– Ja, för att livet är för kort för att bara snöa in på en sak. Det är roligt när det händer mycket i livet.
– Det var inte tristess på våra jobb som gjorde att vi flyttade, utan mer på grund av att vi nästan aldrig sågs. Vi tycker ju om att vara med varandra, men vi stack vid halv åtta på morgonen och kom vi hem vid sju, halv åtta på kvällen, ner i soffan, en bit mat och sedan i säng, och så upp nästa dag, säger Micke.
– Och så är det väl också så att när man har ett så fantastiskt ställe som vi har i Flövik så är det lite sorg i hjärtat att vara härifrån och man längtar alltid hit, och då känner man att man behöver inte längta, man kan ju flytta, konstaterar Ulrika och skrattar.

Det finns ju inget som säger att det måste vara för evigt?
– Nej, och det är viktigt. Om man tänker att det här är slutstationen sätter man sig i en sits där man inte vågar ta andra beslut. Vi har inga slutstationer, utan trivs vi och vi gör ett bra jobb så är det klart att vi vill fortsätta med det här, men trivs vi inte och inte gör ett bra jobb så kanske det blir ett sommarställe igen.

Och hur går det för er?
– Grejen för oss på Sjökanten är att behålla det så här litet så att de som kommer hit vill komma tillbaka. Att bygga ut och ta 70–80 pers på kvällen, då skulle vi förlora vår själ, tror jag. Det är det här lilla som är vår grej, förklarar Micke.

Så man blir inte girig när man ser potentialen och intresset?
– Alltså, vi har en tanke om att bygga en restaurang uppe vid Hasselö sand och där kommer vi att kunna få upp lite mer volym. På Sjökanten ska vi kunna leka, utveckla menyer och ha gästspel med våra gamla kompisar från Stockholm, och sedan har vi något roligt, som också tilltalar oss såklart där uppe.

– Ja, här på Sjökanten är det så väldigt personligt, och det ska fortsätta vara så. Vi går omkring bland gästerna och pratar och kramas och känner nästan alla, och de vi inte känner lär vi känna och det ska vara så här, och vi ska orka att få ha det så. Medan det i den andra restaurangen ska få vara ett flöde på något vis. Det ska vara bra, men bra oavsett vilken personal det är, men här ska det vara vi, fyller Ulrika i.

För folket tar sig ut hit?
– Ja, vi har sagt att även om det blev så illa att Freden slutade gå och det inte fanns någon säsongstrafik så skulle vi klara oss på de gäster som kommer hit med egna båtar. Men vi skulle få anpassa oss lite, och nöja oss med Sjökanten. Men vi hoppas såklart på det motsatta: att skärgårdstrafiken ska förbättras och ännu fler ska hitta ut hit. Beslutet om en ny restaurang hänger helt och hållet på att det finns en fungerande skärgårdstrafik.

Vill ni inte samtidigt ha lite kontroll över marknaden här så att det inte går överstyr?
– Jo, jag tror att det är väldigt viktigt att det förblir genuint, för det är det som är grejen här. Ska man vara riktigt krass så är det Anneth Johansson som har krattat manegen för alla oss andra. Det är hon som byggt upp den småskaliga besöksnäringen här på ön, säger Micke.

Catharina Carlén och hennes make Hans har varit sommargäster på Hasselö i snart 30 års tid. Catharina är utbildad barnmorska och delägare i mödra- och sjukvårdskoncernen Mama Mia, och Hans är fotograf, båda med bas i Stockholm. Men båda har en växande längtan bort från storstaden till småskaligheten på Hasselö.

– För fem–sex år sedan var Hans här och ramlade omkull på cykeln och bröt nacken. Han hamnade på Västerviks sjukhus, och när vi låg där och tittade i taket bestämde vi oss för att göra något annat, där vi får vara tillsammans så mycket det bara går. För man vet aldrig, på två sekunder kan livet förändras. Vi bestämde oss för att ta tjänstledigt i ett år och åka till Spanien. Så vi flyttade ner, tog över ett pensionat och anordnade vandringsresor, lagade mat åt våra gäster, vandrade i bergen och var tillsammans hela tiden. Under det året insåg vi att vi ville spendera mer tid tillsammans och leva ett annat liv. Vi ville göra en livsstilsförändring. Vi längtade till Hasselö och var här på helgerna och träffade Micke och Ulrika. Och det är klart att deras verksamhet och det sätt de lever på gör att det börjar gro något, och i ett av våra samtal så tror jag… Hasse hade bakat bröd – det har han gjort i 25 år – och då sa om det var Ulrika att ”Ska ni inte öppna ett bageri här ute?”, och sedan drog det igång, säger hon, och både hon, Ulrika och Micke skrattar åt minnet.

– Jag och Hans är projektmänniskor som startat lekskolor, skolor och olika företag i alla tider så vi har blivit ganska bra på att omsätta ord i handling om vi tror på idén. Problemet är att vi bara har 25 kvadratmeter stuga här i dagsläget. Vi jobbar måndag till torsdag i Stockholm och sedan är vi här långhelger, så vi brukar säga att vi bor här och jobbar lite i Stockholm. Det känns bättre så om inte annat. Så vi har en dröm om att flytta hit och komplettera den verksamhet som redan finns här med ett fik med bageri och ett pensionat med några rum, allt med en känsla av att komma hem till oss. Vi har lagt upp en plan och om den slår in kommer vi att ha några får, lite höns, stillhet, hembakat, ekologiskt, lite odling med något slags organiskt rundgångssystem. Problemet för oss är att vi måste hitta den där gården, och där för vi samtal med Västerviks kommun för att hitta en lösning.

Hur otåliga är ni?
– Som sagt, vi är projektmänniskor så vi har inte hur mycket tålamod som helst. Drar det här ut på tiden så hittar vi kanske på något annat. Vi vill ju vara tillsammans, det är det som är det centrala. Det handlar inte om att vi ska tjäna massa pengar, utan vi vill kunna leva på det vi gör i kombination med lite andra jobb och kunna spendera tid tillsammans. Vi har avslutat de projekt vi har dragit igång så här långt, men det här tänker vi ska vara för evigt, åtminstone så länge vi lever.

– Och vi kan ju redan nu se att våra barn, som är 27 och 22 år och bor i Danmark, är jättesugna på att det här ska bli av. Båda tycker väldigt mycket om Hasselö, och då tänker jag att ”Tänk om man kunde få ut en generation till hit om kanske tio år, det vore ju jättefint.”

Vad är statusen just nu?
– Vi har fått ”Ja, jippie” från politikerna. Alla har varit otroligt positiva och välkomnande, inte minst de bofasta här ute. Det har verkligen varit ”Kom, vi hjälps åt.”, och det är rörande och känns så bra.
Catharina bjuder fotografen Ellen på en bulle, men hon tackar vänligt nej, med hänvisning till att hon är vegan.

– Fasen, jäkla skit, att jag inte visste det! Det hade varit en utmaning. De är laktosfria i alla fall, och ekologiska, försäkrar Catharina.

Det rycker i dörren igen. Och även denna gång hinner personen på utsidan runt och in genom köksingången innan någon hakar av haspen. Det är Anneth och Lina Johansson, Hasselös verkliga power couple, två generationer bofasta öbor med ett hjärta oförtrutet bultande för skärgården i allmänhet och Hasselö i synnerhet. De vet vad det innebär att argumentera för sin sak och att inte ge upp hoppet.

– Man säger att man ska satsa på skärgården, men jag känner att jag är ganska luttrad, så även om jag får en förhoppning om en snabb förändring i ena änden så förutsätter jag nästan att det ska gå lika långsamt som vanligt. Men vi måste ändå jobba för det vi tror på och göra vad vi kan, säger Lina och kränger av sig sin fodrade vindjacka. För en utomstående med landsbygdens bästa för ögonen kan det spontant kännas som att det inte borde finnas några egentliga hinder. Större kommunala satsningar har gjorts, med betydligt osäkrare utgång. Här finns marken, viljan, och kompetent folk som vill satsa.

– Så är det ju, och i takt med att vi blir fler som verkar här och lockar fler att komma ut hit får vi mer tyngd bakom de frågor vi driver när det gäller exempelvis utökad skärgårdstrafik. Allt går åt rätt håll, men man kunde önska att det gick lite snabbare, tycker Lina.

Vad känner du inför det Ulrika och Micke gjort och Catharina och Hans vill göra här ute?
– Det är ju bara jättepositivt att det händer saker. Min förhoppning är att det ska bli fler engagerade personer och fler företag på ön och runt om i skärgården som gör att destinationen inte blir så sårbar. Det håller inte om allt står och faller med en eller tre personer, utan det vi byggt upp tillsammans ska finnas kvar, så att när någon slutar eller går i pension finns det någon som tar över. Jag skulle gärna se att det bosatte sig fler personer här som gör andra saker än jobbar inom besöksnäringen. Nu har vi äntligen fått fiber och bredband vilket underlättar att leva och driva företag här ute.

Och i det här fallet är det ju inte vilka entreprenörer som helst, utan folk som drivit framgångsrika företag i mördande konkurrens, så startsträckan är minimal och utbytet maximalt. Det låter som alla landsbygdsorters våta dröm?
– Alla har dessutom en koppling hit sedan jättelång tid tillbaka, vilket gör att de redan är inne i ön och knappast gör det i spekulation. De kommer hit först och främst för att de vill leva här.
Anneth sitter tyst, nickar instämmande och verkar mysa över att allt detta händer just här, just nu. Äntligen.

– Jag tror att det här kan bli riktigt bra. Jag hoppas verkligen, men vi vill bevara det småskaligt, säger hon.

Det knorras inte ute i stugorna?
– Nej, inte vad jag hört. Det var ganska mycket snack när vi startade upp affären och vandrarhemmet för en massa år sedan. ”Vad ska det vara bra för, det duger väl som det är? Toaletter, man kan väl gå hem och gå på toaletten?” I den stilen var det, men så vände det när folk märkte att det inte bara var turisterna utan att även de själva hade nytta av det. Det är lite typiskt skärgårdsfolk, haha.

– Jag tycker att det är så himla, himla viktigt att komma ihåg att inget lägger ner om det finns vinst i verksamheten. De som bor på Hasselö använder oss och det är det som gör att vi kan leva, och skulle de inte använda oss skulle vi inte kunna försörja oss på det här, så det är jätteviktigt att vi lyssnar av:

”Varför väljer ni inte att fira 70-årig födelsedag på Sjökanten utan åker in till Västervik? Är det för att maten är för dålig eller för att det är för dyrt?” Man måste hjälpas åt och man måste lyssna så att gästerna får vad de vill ha och inte bara det vi vill göra. Det är inte så himla lätt, men det är viktigt, anser Ulrika, och Catharina spinner vidare samtidigt som det bjuds laget runt på Ulrikas nypressade, ekologiska äppelmust:
– Jag tror också att… Nu generaliserar jag, men om man startar ett företag i Stockholm vill man tjäna pengar på det, men bygger man en verksamhet här så inser man att man inte kommer att bli multimiljonär på det, men man får ett gott och rikt liv på ett annat sätt. Det är det vi väljer och längtar efter. Samtliga runt bordet är överens om att ett nästa viktigt steg är att förlänga säsongen, helst så att den löper året runt, men med en självklar peak under sommarmånaderna.

– Jag tror att man skulle kunna locka folk hit ut med en bra helgverksamhet under lågsäsong, som att komma ut hit med sina barn och spendera en helg elleren dag på ön även under höst och vår.

– Jag tror dessutom att de miljöutmaningar vi står inför kommer att göra att resandet går mot att vi svemestrar och hemestrar i allt större utsträckning i stället för att ta flyget till exempelvis Barcelona eller New York över helgen. Och då kommer Hasselö att vara ett fantastiskt bra alternativ.

Det har blivit dags för fotografering. Lina ska representera Sparbanksstiftelsen Tjustbygden, där hon sitter i styrelsen, vid kvällens Tjustgala och vill inte bli sen till förminglet. Vi promenerar gemensamt med vinden i håret i riktning mot Hasselö sand, via en fantastiskt vacker öppen ängsmark som andas skärgårdsö in i minsta grässtrå. Vinden rister stötvis i lövverken och tar solvärmen med sig. Den lilla gruppen på fem personer håller låda när bilderna ska tas. Det är uppenbart att de trivs tillsammans. När bilderna är tagna tar vi adjö och följer med Ulrika och Micke till Flövik, i väntan på att Lina packar klart. Vi slår oss ner i vardagsrummet och pratar om det mångfacetterade livet på ön.

– Världsnaturfonden startade ett projekt för några år sedan, med syfte att återställa kulturlandskapet här ute efter odlingskartor från 1700-talet. Vi fick frågan om vi ville vara med på Flövik, och det ville vi, så det var Nyhagen, vi och Linas mamma och pappa som hoppade på. 2015 köpte vi tillsammans med Anna-Pia och Kristian Molander de 60 kor som först Linas farbror och sedan familjen Malmlöf haft tidigare. Det viktigaste med korna är att bevara och förbättra de öppna beteshagarna här, vilket är en förutsättning om vi vill ha besökare till ön. Vi lär oss saker hela tiden, men Kristian har gått lantbruksgymnasium och vi har mycket hjälp av Magnus Alvarsson på Björkö med lantbruket, så allt löser sig. Drömmen är att tillsammans med Magnus och Palle Hultberg sälja vårt kött som naturbetat skärgårdskött, och ha vårt eget kött på Sjökanten. Mer närodlat än så blir det knappast.

Vi tackar för oss och det genomvänliga, mangranna och genuint generösa bemötandet. När vi en stund senare smattrar fram över de vassa vågorna på Gudingen i ännu en, men storleken mindre, plåtbåt frågar jag Lina om det finns något i henne som är rädd för att Hasselö ska överexploateras?

– Vi är 37 bofasta personer i dag, men när det bodde som mest folk på ön var de nästan tio gånger så många, så jag är inte orolig. Det är långtifrån fullt, och ingenting kan ju förbli som det alltid har varit. Du kan välja mellan att göra ingenting och se på medan alla omständigheter och förutsättningar omkring dig förändras, eller vara med och påverka så att saker och ting åtminstone blir något sånär som du vill ha det. Jag, mamma, Ulrika, Micke, Caroline, Catharina, Hans och alla andra som lägger ner sin själ för att Tjust skärgård ska fortsätta utvecklas och bli ännu mer levande har valt det senare.

Hasselömentalitet.