365:s guide till Krunegård på Palladium
På lördag spelar Norrköpingssonen och en av Sveriges största indiefavoriter, Markus Krunegård, på Palladium i Västervik. Krunegård var här så sent som i somras, då han avslutade Visfestivalen anno 2018 med en hyllad sommarnattsspelning. Västervik365 ger dig allt (nåväl) om Markus Krunegård inför lördagens spelning.
Markus Krunegård härstammar från en generation indieband från sent 90-tal/tidigt 2000-tal som alla hade en sak gemensamt: De sjöng på engelska. Sen hade de också något annat inte så påtagligt över sig. De fantastiska, men också av många kritiserade lite falsettiga och skrikiga rösterna blandat med en nästan ursinnig livsenergi, men samtidigt så mörka texter om livet, om festerna, om flickor och kärleken om brustna ambitioner och ledan. Band som Broder Daniel, Fireside, Franke, Silverbullit, David and the Citizens, The Plan, Monster och bandet Laakso som Krunegård startade i Norrköping 2001. Ett band som verkar var lite av en hyllning till Finland och Tornedalen. Laakso betyder dal på finska och syftar just på Tornedalen, där bland annat Markus mamma är född. Och Laakso har just den där känsliga falsettiga sången, oerhört pumpiga popdrivet och de här texterna man som sökande 20 år-nånting vill ha.
Sen kom Håkan Hellström. Han var ju inte först, men han blev ändå någon som fick slå skott för att komma ifrån de här leden och slå igenom solo och att sjunga på svenska. Helt plötsligt kom texterna i ett helt nytt fokus. Precis som att det låg ett filter mellan den svenska lyssnaren och den svenska sångaren som sjöng på engelska, åtminstone för de lite bredare lagren av publik. Håkan debuterade 2000 med ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”, och resten är som det heter historia. 2008 började Markus Krunegård att sjunga på svenska. Och om Laakso var känt i åtminstone musiksverige, så var det som svensk soloartist som Markus Krunegård blev, kanske inte folkkär, men ändå mycket mer känd i de bredare lagren. Hans solodebutskiva ”Markusevangeliet” fick genomgående rosor, massor av plus och getingar. Den kanske mest kända låten från skivan, med 15 miljoner lyssningar på Spotify är ”Jag är en vampyr”. Och i den låten var det som om hela det samlade indiekollektivet som nämnts ovan kom ut i en och samma text. Och så ha det fortsatt. Stora konstnärer skapar sina alldeles egna världar, egna världar som det samtidigt är så lätt att själv relatera och känna igen sig i. Markus Krunegård är en sådan.
I början av september släppte han sitt sjunde soloalbum, efter snart fyra år sedan det senaste. Albumet har det korta namnet ”I huvet på en idiot, i en bar på en ö, i ett hav, i en bar på en ö, i huvet på en idiot”. Han har släppt tre singlar. Den första heter ”Ben, Kött och Känsler” och är väldigt politisk och samtidskritisk. Den andra så sjukt svängiga och textigt sentimentala, men samtidigt så i nuet ”Tur att vi lever samtidigt” lanserade han med hjälp av nationalpoeten Kristina Lugn när det stormade som värst runt Svenska Akademien. Den tredje släpptes i början av juni i duett med en annan, men yngre känd kulturkvinna – Miriam Bryant, som handlar om den där lockande destruktiva kärleken som man vet är körd från början, men som man ändå välkomnar och måste in i och igenom. För man vet att där slut redan innan det har börjat.
På lördag 20.00 står han åter på scen i Västervik. Biljetter till Palladium köper du här >>>