Gå Visvägen i appen Västervik Stories, finns att ladda ner på AppStore och Google Play.
”Här sitter jag på en soptipp
Och skådar mig dystert kring…”
Så börjar första spåret på Cornelis debutalbum som kom 1964. Låten heter ”Ballad på en soptipp” och albumet ”Ballader och oförskämdheter”. Han var då i det närmaste helt okänd – hans dagliga värv var som student på Socialhögskolan – Sopis – i Stockholm. Där hade han blivit upptäckt genom rekommendationer av en av dåtidens mest kända trubadurer: Fred Åkerström.
Även en annan Sopis-student,Torgny Björk, hade ett finger med i spelet.
Vispråmen Storken och restaurang Tennstopet i Stockholm hade också en stor betydelse för hans karriärstart. Hans spelstil väckte berättigad nyfikenhet: "kan han inte hålla takten?" Synkoperna haglade och texten verkade inte vara i synk med musiken.
Med det var de verkligen. Cornelis visade sig med tiden vara en viskompositör av bästa märke. Och svenska språket behärskade han bättre än de flesta.
"Ballader" och framför allt "Oförskämdheter" blev ett starkt signum för Cornelis.
Han backade aldrig från sina uppfattningar. Feghet fanns inte i hans vokabulär.
Sonen Jack har för all del en mera ödmjuk framtoning, men han framför gärna pappans visor med starkt känslomässig emfas.
Cornelis Vreeswijk var född 1937 i IJmuiden i Velsen, Nederländerna, och dog den 12 november 1987 i Stockholm. När Cornelis var tolv år flyttade han med familjen till Sverige. Här slog han igenom på 1960-talet som vissångare, låtskrivare och skådespelare och var sedan produktiv fram till sin död. Utöver sina egna kompositioner gjorde han tolkningar av bland andra Carl Michael Bellman, Victor Jara, Povel Ramel, Evert Taube och Lars Forssell. Vreeswijk levde ett hårt turnéliv och även hans privatliv var periodvis stormigt. Trots sin stora popularitet i Sverige blev Vreeswijk aldrig svensk medborgare.
Cornelis första hustru Ingalill Rehnberg menar att han var oerhört skör. När han stod på scen eller i en inspelningsstudio hade han full kontroll, men i övriga livet hade han dåligt självförtroende, vilket man har svårt att tro. Han var ibland skygg, och om det uppstod konflikt ville han ofta undvika konfrontation.
Men det kunde lika gärna ta formen av ett raseriutbrott. Visst minns man hur han sköt sig själv i foten då han förbjöd Sveriges Radio att spela hans musik efter att man dödskallemärkt har skivor med hänvisning till textens olämplighet.
Hans andra hustru Bim Warne har beskrivit honom som generös. Med henne bosatte han sig i Vismarlöv i Skåne och där trivdes han till en början. Familjelivet innebar dock ingen konstnärlig nytändning utan det verkar som om han behövde motgångar och besvär för att komma till sin rätt som konstnär. Äktenskapet med Bim varade i fem år; det tog slut 1975
och Cornelis återvände till artistvärlden och livet åkte vidare i tangentens riktning mot nya framgångar, äventyr och löpsedelrubriker. Men han slutade aldrig att imponera på sin publik, som i sin tur aldrig slutade älska honom.
Då Cornelis återinträdde i artistvärlden hade han sedan elva år en son, Jack, med sin första hustru Ingalill. Lars Jacob Jack Vreeswijk, föddes 25 januari 1964 i Stockholm och Cornelis hade satt honom redan som 6-åring i rampljuset genom låten "Hajar'u de då, Jack?"
Hur det var för Jack att växa upp som son till en av Sveriges mest älskade, mest omskrivna och mest skandalomsusade artister någonsin beskriver han såhär: ”Att heta Vreeswijk har inte varit som att åka räkmacka, direkt. Det har varit en tuff resa, men nu känns det okej”.
Deras far- och sonrelation har ömsom varit bra, tidvis stormig. Allt beroende på hur Cornelis mådde och i vilket skick han var, berättar Jack.
– När han mådde bra var han snäll och lugn. Då var han lätt att hänga med. Men när han drack och var stressad så var han raka motsatsen.
–I grund och botten är vi samma skrot och korn, farsan och jag. Men jag har valt andra vägar. Jag har valt familjen framför allt annat. Det ger ett ganska behagligt liv. Jag är ingen hälsoknutte, men jag lever ett stabilt liv, säger Jack som gått i sin fars yrkesmässiga fotspår i över 25 år.
Han var länge frustrerad över att media hela tiden jämförde honom med Cornelis, men nu har han förlikat sig med hur det är.
– Jag kommer aldrig ifrån farsans skugga. Det enda jag kan göra är att försöka krympa den. Det visste jag någonstans redan när jag valde det här yrket och idag känner jag stolthet när jag tänker på honom.
Innan Jack slog sig på artistyrket arbetade han bland annat som slaktare. Idag rullar emellertid artistkarriären på i hyggligt tempo.
Efter första skivan "Is i magen" 1995 har han släppt fyra egna album och sjunger ofta sin fars visor. Vid sin sida har han sedan 1998 gitarristen Love Tholin. Sommaren 2006 spelade Jack Vreeswijk med ensemble föreställningen "Från James Dean till Nationalskald". Manuset skrevs av honom själv och handlade om hans far. Han spelade även huvudrollen som den äldre Cornelis Vreeswijk. Skådespeleriet varvades med låtar. Jack Vreeswijk har även komponerat musik till filmen om Cornelis Vreeswijks liv samt producerat nio av spåren på Hans-Erik Dyvik Husbys album I ljuset av Cornelis.
Dessutom har han tillsammans med artisten Brolle gjort en turné so hyllning till Cornelis
betitlad "Visor och Grimascher"
En gemensam nämnare är VisFestivalen i Västervik. Cornelis var med redan 1968 och det hann bli sex gånger till innan han gjorde sin sista föreställning några månader före sin död 1987. Jack debuterade 1995 och far-och-son har numera uppträtt på ruinens scen i sammanlagt nära 30 år.
En annan stark gemensam nämnare är Cornelis-stipendiet som instiftats till minne av far och sedermera tilldelats sonen. denna gång stannade pengarna inom familjen, så att säga.
