Gå Visvägen i appen Västervik Stories, finns att ladda ner på AppStore och Google Play.
Musiken flyter försiktigt fram som en liten bäck om våren. Glittrar som bäcken när de tvekande solstrålarna äntligen bryter igenom och öppnar våra hjärtan för det vackra.
Sådan är musiken från Abalone Dots.
Precis som Alice Babs, en världsartist från Västervik, har de Västervik i hjärtat och en klang i sina röster som också borde gjort dem till en angelägenhet för alla i världen som älskar musik som är på riktigt.
Abalone Dots är vackra röster från Västervik. Som om de hittade samma skimrande bäck som Alice och drack dess vatten.
Likheterna mellan giganten Alice och tjejerna är många; den unika förmågan att förmedla känslor, och då inte bara i text, naturbegåvningen och den enorma kärleken till sina respektive musikaliska arv.
Abalone Dots och Alice Babs är förvisso västervikstjejer i olika generationer, men det finns mycket mer som förenar dem än skiljer dem åt.
Här talar vi om ett band som låter rösten vara det viktigaste instrumentet och som tryggt lutar sig mot sin kunskap för att hitta sin särart.
Abalone Dots har gjort det. De hittade sitt eget uttryck i den amerikanska musiktraditionen med bluegrass och country, men där speciellt countryn i USA späddes ut med lika delar Hollywood och MTV, valde de sin egen väg.
Idag finns en genre i USA som kallas Americana; unga artister som letat efter rötterna som sitter djupast, och om någon musik i USA verkligen är landets moderna historia, är det Americana.
Abalone Dots från lilla Västervik var faktiskt med om att skapa genren, för så långt före låg de när de landade i det stora landet i väst; de ville och vågade och banade väg för artister som fann sin plats i den här genren.
Deras musik är kanske mycket mer djupt rotad i den amerikanska folkmusiken än vad de själva vågat tro; som vore de uppvuxna vid bergskedjan Appalacherna, någonstans i gränstrakterna mellan Tennessee och Kentucky, bland moonshine-tillverkning i den mörka natten, bland människor som berättade sin egen historia till ackompanjemang av en gammal, sliten banjo och som höll ihop och hjälpte varandra för att överleva.
Hillbillys från Västervik, kanske de rentav kan kallas.
Men när det gäller Abalone Dots finns en särart som gör dem unika, och här kan vi prata om musikalisk begåvning, ett kunnande och en obändig vilja att hitta sin plats i musiken.
Vi kan prata om det till korna går hem, och vi vill säga något annat om Abalone Dots.
Deras musik är lika skir som Gamlebyvikens vatten en sommarmorgon när natten varit ljus och solen går upp. Den är som krusningarna på vattnet i den ljumma, omtänksamma vinden när solens strålar når den.
Stämsången, där rösterna harmonierar i en perfektion av skönhet, sveper in oss i ett lugn som är som en filt när vi fryser och varma raggsockor när tårna känns som små istappar.
Som att komma in i värmen när den västervikska vintervinden plågat oss när vi gått hem från jobbet.
”Det finns så mycket Västervik i oss. Västervik är fortfarande hemma för oss”, säger Rebecka Hjukström som spelar gitarr, banjo, dobro och är en av sopranerna i bandet.
Den andra är Sophia Hogman som spelar mandolin, cello och nyckelharpa. Louise Holmer, som spelar kontrabas, elbas, munspel och piano är alt.
Det är Abalone Dots idag. Elin Mörk, som spelade fiol och viola och förstås sjöng, lämnade bandet 2009 för att studera till läkare.
Men så här i skrivande stund kan man undra om Abalone Dots var eller är.
”Vi har, så att säga, tonat ner vår närvaro på musikscenen”, säger Sophia.
”Vi släppte senaste skivan 2015, den som heter ”Red”, men vi finns fortfarande. Livet, det där vanliga livet, kom emellan fast vi spelar ihop fortfarande”, säger Louise Holmer.
”Vi har inte stängt dörren. Vi har knappt stängt luckan”, säger Rebecka Hjukström.
Abalone Dots ”is on the backburner”, som man skulle uttryckt i Kentucky, Tennessee eller rentav Mississippi; den här grytan får puttra lite i skymundan medan vi gör något annat. Fast den glöms inte bort.
Abalone Dots är som gammal vänskap. Den du känt i det hela ditt liv och som du kommer att känna till någon av er hamnar ”six feet under”.
Ni behöver inte vara inpå varandra hela tiden.
Ni behöver inte ringa varandra stup i kvarten.
Men när ni träffas eller snackar i telefon med varandra är du där direkt. Där vänskapen formades och blev så stark att du känner att din vän är ditt ankare i livet.
Abalone Dots är där och har varit där så länge. Det händer något när de spelar tillsammans. Utan minsta åthävor, som vore det den enklaste sak i världen.
Musiken har de alltid haft. Musiken föddes de med, eller som Tord Hjukström, Rebeckas pappa, säger:
”Hon fick lyssna på musik när hon låg i mammas mage. Jag lade hörlurarna mot magen.”
Det var väl inte så att Tord, som själv är musiker, hade en plan för Rebecka när hon kom till världen, men att hon skulle hålla på med musik var liksom givet.
Tack vare Astrid Lindgren, den mest berömda småländskan någonsin. Eller tack vare hennes figur Ronja Rövardotter. Sofias mamma, Ingrid Eriksson-Hogman satte upp den som musikal i Västervik 2000.
Elin Mörk spelade Ronja och de andra tre i Abalone Dots hade olika roller.
”Haha, jag spelade en sjungande buske”, säger Rebecka Hjukström.
Precis som Rebecka har de andra också vuxit upp med musik, och när man talar med deras föräldrar berättar de minnen som blir ledtrådar till deras framgång.
”Jag märkte väldigt tidigt att Sophia kunde sjunga”, säger Ingrid Eriksson-Hogman, känd musiker och körledare i Västervik. ”En gång, jag tror Sophia var fem år, satt hon väldigt nära tv:n och kollade in ”Bumbibjörnarna”, som var mycket populärt. Hon sjöng med i signaturmelodin, men gjorde en egen version. Jag tror hon gjorde fem eller sex tonartshöjningar.”
Gösta Holmer, Louises pappa som tidigt var god vän med Tord Hjukström, talar om sin dotter som ”en riktig liten sångfågel” som liten.
”När jag spelade gitarr hittade hon på egna texter. Vi har instrument hemma och Louise började klinka på pianot. Sedan gick hon på musikskola i första och andra klass, där hennes lärare var Ingrid Eriksson-Hogman. Sedan gick hon Visskolan och gissa vem som var hennes lärare? Ingrid!”
Det var efter succén med Ronja Rövardotter som Tord Hjukström satte sin plan i verket; att skapa en svensk variant av Dixie Chicks, det moderna countrybandet från Texas med tre tjejer.
Bandet fick namnet Avalanche, men bytte snart till Abalone Dots. 2003 blev de en kvartett och började låta höra om sig, bland annat genom att vinna talangtävlingen Musik Direkt.
Efter en spelning på en bluesgrassfestival i Torsåker nådde ryktet om deras finstämda, Americana-musik med klockren stämning skivbolagsjätten Sony/BMG.
Debutplattan ”From A Safe Distance” kom 2007 och ljudet av Abalone Dots flög hela vägen över Atlanten. Snart satt Abalone Dots i en trång turnébuss, och genom åren har de spelat i sammanlagt 22 delstater.
”Tufft men roligt”, säger Sophia Hogman. ”Vi spelade på en del riktigt stora festivaler men ibland spelade vi på klubbar och barer. Någon gång hände det att vi bara spelade för bartendern och en gäst. Jaja, man lär sig av det också.”
Abalone Dots fick av branschfolk i USA höra att de borde flytta dit. Då skulle chansen att slå igenom stort bli större.
Men Abalone Dots var inte redo för United States. Det är man kanske inte om man som de har ett ”Västervik state of mind”, och de älskar Visfestivalen, där de hittills spelat tre gånger.
”Alla resor till USA var fantastiska. Det var som att befinna sig i en bubbla. Vi träffade ju våra musikaliska hjältar och vi fick nypa oss i armen. Det kändes helt overkligt. Men de ville att vi skulle bli mer country och försökte styla om oss. Det funkade inte på oss”, säger Louise Holmer.
”Vi kunde tagit klivet till nästa nivå men vi var inte redo”, säger Sophia Hogman. ”Det blev för mycket. Vi var ett gäng vänner som spelade ihop och bara ramlade in i saker, kändes det som, och det här med att flytta kändes inte rätt.”
Nu slet de hemma istället, men de bodde bättre än de gjorde i Hemmesta där de flyttade ihop 2007.
”Åh, huset. Det var en stuga och det var svinkallt på vintern. Riktigt äckligt var det ibland, som när jag hittade sniglar i duschen. Sedan snabbmakaroner till middag. Fattigt men härligt”, berättar Rebecka.
Det sägs att de jobbiga minnena blir roligare med åren, för nu skrattar tjejerna åt den snigelinvaderade stugan och snabbmakaroner till middag fjärde dagen i rad.
Efter ”Safe Distance” gjorde Abalone Dots tre skivor till. 2012 ställde de upp i Melodifestivalen med låten ”På väg”.
Då gav de vika för tjatet från Christer Björkman, mannen som skapade den moderna Melodifestivalen och verkligen gjorde den till en nationell angelägenhet.
”Han var på oss år efter år men vi sade nej. Fast när han lät oss skriva en egen låt tänkte vi, att vadå, vi tar chansen”, säger Sophia Hogman.
Abalone Dots blev utslagna i deltävlingen, kanske för att de var för bra för en schlagermatad publik och jury. De hade, och har, integritet.
”Äh, det var ett jäkla jippo”, säger Rebecka Hjukström. ”Tio procent fokus på musiken och resten bara tingel tangel.”
Särarten passade inte i sammanhanget 2012. Loreen var med i samma deltävling med ”Euphoria” och sedan gick hon och vann rubbet. Finalen i Eurovision Song Contest också.
2014, när de spelat in ”Red”, tryckte de på pausknappen.
Den är fortfarande intryckt. Fast när de fick reda på att de skulle hyllas med en plats på Visvägen, hände något. Kommer suget tillbaka, eller?
”Vi lirar ju fortfarande med varandra då och då. Sedan har vi en del outgivna låtar. Vi kan inte lova något. Vi får se vad som händer”, säger Rebecka Hjukström.
Många är vi som hoppas att det finns lite utrymme i ”det vanliga livet” för den musikaliska magi och den fullständigt bedårande stämsången som är Abalone Dots.
Den musik som är vackert skir. Som glänser och gnistrar.
Som är deras namn.
Abalone är engelska för pärlemor, det så vackra och eftertraktade som är det innersta skiktet i musslan havsöra som också kallas pärlostron.
Prickarna på en gitarrhals är ofta, speciellt när de gäller kvalitetsgitarrer, gjorde av pärlemor. Prick på engelska är dot.
Abalone Dots. Där har ni det.
Det är ett perfekt namn. För som ni vet nu glänser, gnistrar och bedårar det här bandet. Lika unikt som pärlemor är och lika svår att finna är Abalone Dots.
Stefan Johansson
Jan. 2020