Gå Visvägen i appen Västervik Stories, finns att ladda ner på AppStore och Google Play.
Los Angeles, Kalifornien, en sen natt någon gång 1974, “and the hills are alive with the sound of music”.
Beverly Hills, alltså.
Hemma hos slapstickmästaren Groucho Marx på 1083 Hillcrest Drive. Groucho kan inte sova och har ringt sin vän, skräckrockaren Alice Cooper.
Båda har Musse Pigg-öron på sig medan de knäcker ett sexpack öl och kollar in gamla filmer.
”Groucho led av sömnlöshet och vi var vänner. Klart jag satt med honom tills han somnade. Där låg han med Musse-Pigg-öronen, baskern och en cigarr i munnen. När han somnade släckte jag cigarren”, berättar Alice Cooper.
Lars Demian skulle givit vad som helst för att vara där.
”Groucho och Alice är två av mina hjältar och förebilder. Herregud, tänk om jag fått vara en fluga på väggen där”, säger han.
Groucho Marx var komikern med en gångstil där han böjde överkroppen i nästan 90 graders vinkel, hade mustasch och ögonbryn som var påmålade, ständigt rökte cigarr och formligen sprutade ur sig oneliners.
”En morgon sköt jag en elefant i min pyjamas. Jag begriper aldrig hur han kom i den”, är ett av hans odödliga citat. Precis som de första orden i hans självbiografi ”Groucho och jag”: ”Det är ingen konst att bli gammal. Det gäller bara att leva tillräckligt länge”.
Att Alice Cooper, rockaren som skrämde slag på hela världen på 1970-talet och som fortfarande låter sig giljotineras på scenen, blev Grouchos vän kan väl tyckas lite märkligt för de flesta.
Men inte för Lars Demian och alla andra som älskar rock’n’roll med skräckeffekter lika mycket som knivskarp, blixtsnabb och bisarr humor.
Groucho Marx var på sluttampen av sitt liv och Alice Cooper hade blivit superstjärna med klassiska plattan ”Billion Dollar Babies”.
”Groucho älskade Alice för han betraktade honom som en högst värdig arvtagare i den vaudeville-tradition han själv kom ifrån”, säger Lars Demian.
Lars Demian, som föddes som Lars Anders Mikael Demian Bengtsson i Halmstad den 9 april 1957, är i perfekt ålder för att ha blivit Alice Cooper-fan med ”Billion Dollar Babies”.
Precis som han med sin genetiska disposition var perfekt för att plocka upp den halsbrytande, satiriska och fullständigt galna humorn som kännetecknade Groucho och hans bröder som bildade trion Bröderna Marx i filmklassiker som ”En dag på kapplöpningarna” och ”En natt på operan”.
Groucho Marx, som dog 19 augusti 1977, 86 år gammal, var en sanslös humoranarkist vars specialitet var att driva den ständiga motspelerskan Margaret Dumont till vansinne med förolämpningar som fick Lars Demian och alla oss andra ”Groucho Marxister” att vrida oss av skratt.
Ett skratt som sitter kvar.
Det är delvis här Lars Demian kommer ifrån. Här är en av hans många bottnar. Han har verkat i vaudeville- och burleskteatern, och Sverige, speciellt då Västervik där han hittills spelat på visfestivalen 19 gånger, älskar honom för det.
För Sverige behöver sådana som Lars Demian. Vi behöver en sådan sann musikanarkist som verkar i Marx-traditionen och burlesken, vaudevillen och chanson-musiken från Frankrike.
När sedan Lars lyckades kombinera allt det där med sin punkrockattityd och en sällsynt ärlighet i sina texter blev det precis det vi svenskar behövde.
Lars Demian är bohem. Han har aldrig hymlat med hur han levt. Det talade han redan om på sin debutplatta i den här traditionen, ”Pank” från 1990, som öppnas med högst självbiografiska ”Alkohol”.
”Jag gillade att bli full. Jag älskade att gå på krogen. Texten berättar om var jag var i livet då. Jag drack för mycket men jag hade kul. Fast egentligen levde jag väl ett tragiskt liv”, säger Lars. ”Men jag var ärlig i det jag skrev och det tänker jag fortsätta med. Jag kan inget annat.”
När han får frågan om han lever annorlunda nu, skrattar han lite och säger.
”Ja, det kan man nog säga. Jag är ju gift och har två barn. Haha…det svennigaste man kan göra, eller hur? Fast det går inte att rumla runt. Nu handlar det mer om att ta ett glas bra whisky medan jag lagar mat.”
Fast han vore inte Lars Demian om han inte, precis som sin hjälte Groucho, lät historien fortsätta med en halsbrytande vändning.
”Jag skrev ju en uppföljare till ”Alkohol” som handlar om knark.”
I ”Guldkant På Ditt Liv” sjunger han ”Knarket sätter guldkant på ditt liv”. Han ville väl chocka, göra moralisterna förbannade och skrämmas lite.
Precis som Alice Cooper gjorde på ”Billion Dollar Babies”.
Fast ”Guldkant På Ditt Liv” är nog mer en betraktelse av alla som känner sig stressade; som att det bara kunde vara skönt att ”ta udden” av stressen och alla krav.
Men det finns väl ett uns av allvar. Eller hur, Lars?
”Allt jag gör är på allvar... När jag turnerade med legendaren Backa-Hans Eriksson sade han: ´Lars, det här är verkligen på allvar´. Skönt att någon noterat det…”
Nåväl, att bara säga någon är väl en rejäl undervärdering av sig själv; Lars Demian angår oss eftersom han vänder upp och ner på saker, ser andra sidor av saken och skapar nya perspektiv.
Mitt i musiken, texterna och hans snubblande vaudeville säger han något till oss om oss själva. Som en slags ställföreträdande bohem och konstnärlig anarkist som ger oss perspektiv när vi inte själva mäktar det. Som blåser rent och säger som det är.
Sanna våra ord: vi har alltid behövt sådana som Groucho Marx, Alice Cooper och Lars Demian. Skratt och allvar om vartannat. Skratt som fastnar i halsen och kanske planterar en tanke i våra skallar.
Historien om Lars Demian är som sagt mångbottnad. Det är en historia om en man som en gång var tonåring, spelade Farfisa-orgel och drack mellanöl. Drömmen att bli en ny Per Gessle sprack trots att Lars bodde i Halmstad och hade popstjärneambi-tioner.
Det är samtidigt en historia om syntpop, Errol Flynn, Paris, New York, Bombay, ompa-ompa-musik i gamla öststaterna och ett gäng bankrånare.
Syntpop, ja. Han provade att ge ut en singel med sådan musik, men Tårar blev ingen framgång. Då drog Lars ut i Europa med en ”Errol Flynn-akt”, som han uttrycker det själv.
”En fäktningsgrej. Jag gjorde gatuteater och försökte fäktas som Errol Flynn.”
Han tog sats rejält 1990, då han rörde ihop minnena av resor och alla sina influenser, där det förutom Alice Cooper också finns annan tidig 1970-talsrock, men också Tom Waits, David Bowie, Charles Bukowski och franske visartisten Charles Trenet.
Han satsade allt på ett kort, det vill säga ”Pank”, som gav Sverige sorglösa men desperata ”Alkohol”. Sedan dess har det kommit sju originalplattor och två samlingsplattor. Vi får se vad som kommer i framtiden.
Han har varvat burlesk och vaudeville med musik och låtar på sina spelningar och hittat den nisch som är… ja, Lars Demian.
”Det är konserterna som är min grej, där fungerar jag som bäst. Studion, och det där med att spela in plattor, har bara varit ett nödvändigt ont. Det har aldrig känts att jag kommit till min rätt i studion. Nu är det ju heller ingen idé att spela in plattor med all streaming som finns. Man tjänar inte många spänn på det.”
Sedan suckar han och säger, att det är väl inte någon idé att försöka byta jobb.
”Näe, vem skulle anställa mig?” frågar han retoriskt.
Rastlöst, lik en modern Bellman eller en chanson-sångare med typiskt patos och med begåvningen att omsätta reflektioner i texter och musik, fortsätter Lars Demian.
När vi talas vid berättar han att han har skrivit en musikal, och det känns nästan som han bubblar över av glädje när den kommer på tal.
Fast egentligen ska han inte säga så mycket. Det är så mycket detaljer som ska ordnas innan den får premiär.
Men nu är det ju så att Västervik har en så stor del av hans hjärta, där han säger att han ”älskar att spela på Visfestivalen”, och då säger han i alla fall lite:
”Den handlar om ett gäng bankrånare som gömmer sig i skogen. Vi får väl se när den går upp. Det är ett jätteprojekt.”
Nu jagar han finansiärer, för Lars Demian har inte blivit speciellt rik på sin konst.
”Men jag vill inte gnälla. Det här en livsstil, och, som jag sade, det är på allvar.”
Det kanske kan vara så att han inte valde det här livet.
Det var det här livet som valde honom.
”Musik är en nödvändighet”, säger han.
Om Lars Demian inte förstår hur nödvändig han är för oss, är det bara att åka till Västervik och Visfestivalen.
Här behövs han.
Här finns förståelsen och kunnandet och här strömmar kärleken från publiken.
”Jag vill alltid spela där. Jag är så glad över att Calle Åstrand tog över och gör ett så bra jobb”, säger Lars Demian.
Stefan Johansson
Dec. 2019