Gå Visvägen i appen Västervik Stories, finns att ladda ner på AppStore och Google Play.
Med Västervik i hjärtat och tre och en halv oktav i strupen drog Alice Babs ut i världen.
Magistern svängde, droppen drippade och Duke Ellington fick sångerskan han aldrig vågat drömma om.
”Mitt liv är som en Askunge-saga”, sade hon en gång.
Så klart hon klev in i Disneys tecknade värld, och vår julafton skulle inte vara densamma utan henne. Det är ju Alice Babs som gör Askungens röst. Ni vet, där Askungen suckar och säger: ”Nåja, vad är en bal på slottet? Den kan ju vara fruktansvärt långtråkig… och dötrist… och tråkig och och… alldeles… alldeles underbar.”
Du hör den, eller hur? Den där rösten som förvandlade en tanke, ett musikaliskt infall eller en idé som tycktes omöjlig till de vackraste av klanger, den svängigaste känslan eller ord som hon sjöng som vore de livsviktiga.
För så var det för Alice Babs; musik var alldeles för viktigt för att handskas halvhjärtat med. Så stor att den krävde respekt. Men samtidigt så lockande och inbjudande att man kunde leka med den.
Eller rättare sagt: lekte hon med den hittade hon ännu mera glädje. Som visste hon att det alltid fanns mer att upptäcka. Med en nyfikenhet och upptäckarglädje som saknar motstycke, reste hon in i musikens hjärta och släppte aldrig taget.
Resan började inte alls långt från där du står. Alice Nilson var tio år på det elfte och familjen bodde på Östra Kyrkogatan 9, rakt över Gamlebyviken och strax nedanför Sankta Gertruds kyrka.
”Jag har alltid tyckt att solen skiner i Västervik”, sade Alice när hon besökte sin hemstad sommaren 2002.
För Västervik var hennes hemstad. Hon föddes visserligen i Kalmar den 26 januari 1924, men hon var knappt året fyllda när hennes far Jean Nilson och mamma Hildur lät flyttlasset gå till Karlskrona.
Jean Nilson var nämligen stumfilmspianist, och när ljudfilmen kom till Kalmar blev han tvungen att ta sina musikaliska färdigheter vidare till en stad utan en sådan modernitet som ljudfilmen.
Stum var filmen i Västervik och Alice var fem år när hon kom hit, och då hade lillebror Jean kommit till världen. Vi skriver 1929 och familjen Nilson seglade i en oruffad segelbåt från Karlskrona. Kärleken till Västervik, den som alltid omslöt hennes hjärta, kom redan ute vid Spårö båk. Eller som hon själv berättar i en intervju 2002:
”Jag var fem och ett halvt år. Vi seglade förbi Spårö båk och in i Västervik. Jag kommer aldrig att glömma den synen.”
När Alice fortsatte att låta tanken nostalgiskt vandra bakåt kom alltid de ljusa minnena. Hon berättade alltid om hur vacker staden var, och sade då till exempel:
”Vi badade mycket och vandrade i naturen. Vi plockade svamp i omgivningarna och det växte vackra blommor överallt.”
Tittar du långt högerut ser du Lögarbergen, där Alice älskade att kasta sig i Gamlebyvikens vatten från klipporna. Kör du norrut mot Piperskärr eller svänger av mot Gränsö kan du se samma blomsterprakt som Alice. Eller rentav hitta lika mycket svamp som hon.
Men samtidigt som Alice så ofta gav oss alla ljusa minnen från åren i Västervik, hymlade hon aldrig med hur mödosamt det kunde vara hemma hos familjen Nilson.
Ljudfilmen kom ju också till Västervik. Familjen Nilson, speciellt då mamma Hildur, fick vända på vartenda öre. Om det överhuvudtaget fanns några ören att vända på. Familjen tvingades flytta och bodde på fem olika ställen, bland annat då på Östra Kyrkogatan 9, under tiden i Västervik.
”Det var inte alla dagar det fanns mat på middagsbordet. Ibland bara hårt bröd och brödkanter doppade i kaffe med mjölk och socker”, berättade Alice i sina memoarer ”Alice Babs - född till musik”.
Men klaga… nej, sådan var hon inte. Hon konstaterade att det bara var så; det mödosamma och ledsamma fanns där, men hon bestämde sig för att låta det glada vinna.
”Mamma var käck… ja, kavat, som man sade då”, berättar hennes dotter Titti Sjöblom. ”Hon var frimodig och oblyg, och så är det väl i konstnärliga hem. Hur lite pengar det än fanns så fanns alltid en tro på att det skulle bli bättre. Hon berättade att hon sjöng i stämmor med min mormor.”
En gång när Alice var på väg hem från Övre Kvarnsgatskolan gick hon förbi ett hus i Stenhamra. Ett fönster var öppet och Alice, som var nio då, hörde joddlandet av gruppen Duo Ja på stenkaka.
”Mamma blev helt betagen. Sedan gick hon hem och lärde sig att joddla. Det var sådan hon var. Hon sjöng i flera olika frikyrkor och så fort hon lärt sig repertoaren i en kyrka gick hon till nästa”, berättar Titti Sjöblom.
Några vänner hade jazzstenkakor med Louis Armstrong, Duke Ellington och Mills Brothers, och Alice föll för svänget. Att hon en gång skulle sjunga med de här artisterna fanns förstås inte i tanken då; det var ju som att de här artisterna kom från en annan planet.
Fast sådan musik sågs inte med blida ögon i den lilla staden. Alice fick höra att slikt var svart musik och sådant skulle man inte låna sig till.
Precis som hon resten av sitt liv struntade i när kritiker eller etablissemang var elaka i sina kommentarer.
Men i den första recensionen i Västerviks-Tidningen 1936, då hon uppträdde med en sång, ackompanjerad av pappa Jean, fick hon massor av beröm. ”Det är en liten dam med framtiden för sig.”
Sannerligen.
Pappa Jean tog med sig Alice till Stockholm 1937, där de underhöll på privata fester. När hon skickades hem på ångbåten ”Gamleby” joddlade Alice där hon stod vid relingen. Sångpedagogen Linda Boldemann var också ombord när ångbåten stånkade mot Tjust och hörde den vackra rösten.
Resten är historia.
Musikhistoria. Över hela världen.
Alice kom en gång till Västervik i en oruffad segelbåt. I september 1937 lämnade hon staden med ångaren ”Tjust”.
Sedan fortsatte hon ut i världen och blev en av de mest älskade sångerskorna någonsin.
Skivdebut 1939 med ”Joddlarflickan”, skriven av pappa Jean, när hon var 15 år, och då hade Alice Hildur Nilson från Västervik fått sitt artistnamn. 1938 ville en stockholmsrestaurang engagera henne. Rektorn i hennes skola tvekade att tillåta det, men sade, att ”Tar du dig ett annat namn vet jag inte det”.
En fru Dagmar Sandström kom på artistnamnet och sade: ”Jag tycker att du ser ut som en Babs”.
Vi skriver 1940 och Alice Babs vände uppochner på Sverige. I december hade filmen ”Swing it, magistern” premiär, där Alice spelade huvudrollen och sjöng den numera klassiska titellåten.
Det var jazz. Det svängde. Det var en 16-årig flicka som sjöng.
Det gick inte för sig, tyckte många ”moralens väktare”, som till exempel STIM-chefen Eric Westberg som uttryckte det så här:
”Alice Babs låter som en slyna. Swingsångerskor borde ha smisk på stjärten och sättas på skolbänken.”
Men strunt i sådana livrädda gubbar. Alices karriär hade börjat. Den karriär som skulle bli den kanske största i svensk musikhistoria.
Efter många filmer och schlagerframgångar sjöng hon jazz i Paris 1949, och när hon fick sjunga med Louis Armstrong i Stockholm året efter, öppnade han dörrarna till världens stora scener när han med ett brett leende sade: ”She’s got it here”.
Hon hade känslan. Den bara fanns där som den mest självklara saken i världen. Precis som när hon bildade trion Swe-Danes med Svend Asmussen och Ulrik Neumann. Lyssna bara på hennes klanger i ”Swe-Danes Symphon” där trion imiterar instrumenten i en symfoniorkester.
Sedan kom han. Hertigen av jazz. The Duke. Duke Ellington.
Han kom till Sverige 1963 för att göra ett tv-program och Alice gästade på tre låtar. Duke Ellington blev helt betagen, och bara några månader senare ringde han och bad henne sjunga på en platta han skulle spela in i Paris.
”Då frågade mamma vilka låtar det skulle bli, men Duke sade att ”Det får du veta när du kommer hit’”, berättar Titti Sjöblom.
Duke skrev direkt för Alices röst och resultatet blev ”Serenade to Sweden”, en av de största jazzplattorna i historien.
Duke var, som sagt, betagen av Alices röst och sade så här:
”This voice, ladies and gentlemen, embodies all the warmth, joy of life, rhythm and tragedy that, for me, is the innermost secret of jazz.”
Duke Ellington sade också att ”I Alice Babs fall går det inte att dra till med frasen ’en av de utvalda få´- av den enkla anledningen att Alice antagligen är den enda i sitt slag”.
Samarbetet med Duke Ellington var en symbios, där Alices röst, med tre och en halv oktav och ett register på 24 toner, utmanades av Dukes musik och blev ännu bättre, vackrare och klangrik, och där varenda synkopering hade millimeterpassning. Duke själv trodde inte sina öron, för han fick ju sångerskan han aldrig vågat drömma om.
Bland så mycket annat, så ofantligt mycket annat, var samarbetet med Duke den absoluta höjdpunkten i hennes karriär.
Den karriär som kom att innehålla Sveriges första deltagande i Eurovision Song Contest 1958 då Alice kom fyra med ”Lilla stjärna”, kyrkokonserterna med just Duke Ellington i New York, Barcelona, Paris och Westminster Abbey i London, samarbetena med Charlie Norman och Povel Ramel, när hon blev invald i Kungliga Musikaliska Akademien, utsågs till hovsångerska och tilldelades kungamedaljen Illis Quorum av åttonde storleken. 2002 återvände hon till Västervik och lät sina vackra klanger fylla Slottsruinen i samband med Visfestivalen.
Alice Babs levde ett liv i musiken och skapade en lysande karriär. Men det viktigaste av allt var familjen: maken Nils-Ivar Sjöblom och barnen Titti, Lasse och Lilleba.
”Mamma älskade att framträda men hon längtade alltid hem till oss”, berättar Titti Sjöblom. ”Hon mådde inte bra av att vara borta för länge. Det var därför till exempel Swe-Danes upplöstes.”
Mamma Alice hade varit hemma ett tag när hon 1964 tyckte det var dags att spela in där låten som hon haft så länge i byrålådan.
Låten var ”Droppen Dripp och Droppen Drapp”.
”Mamma hade fått en lysande idé och frågade om jag kunde hålla min stämma. Självklart, svarade jag. Hon ville att vi skulle sjunga som två droppar, jag sjöng först och mamma svarade. Jag tror vi satte den på första tagningen. Nej, nej, det är ingen trickinspelning. Det är mamma och jag som sjunger tillsammans. Som vi alltid gjorde. Jag var åtta år när vi sjöng den i radio tillsammans första gången.”
Rösten, den så stora rösten, tystnade för alltid den 11 februari 2014, då Alice, 90 år gammal, avled i Stockholm.
Inget blev sig likt sedan. Det var som om alla vi som älskade musik tappade något av oss själva.
Vi tappade Alice.
Men låtskatten finns och i hjärtat är hon kvar. För alltid.
Fast Duke skriver serenader i himlen och har sin sångängel alldeles intill flygeln.
Stefan Johansson
Okt. 2019