Gå Visvägen i appen Västervik Stories, finns att ladda ner på AppStore och Google Play.
Han svämmade över av ord, och när de inte räckte till, hittade han på nya.
Han var Povel Ramel, legendaren som bara kan beskrivas som…ja, Povel Ramel. För han var sin egen genre.
Povel Ramel är snarare ett begrepp än en artist.
Sverige var Povel Ramel.
Povel Ramel var Sverige.
Det är som om den största delen av 1900-talet kommenterades av denne gigant: hans oväntade perspektiv, de halsbrytande ordvändningarna, den i sanning oförfalskade glädjen och den närmast fundamentala tron på det goda.
Han skrev 960 låtar där han smart raljerade och flamsade om vartannat, men om man ska välja en låt som visar Povels blick för det vackra och riktiga, djupt kända och som mer än någon annan ger uttryck för hans ordkonst, hans klanger och väl förankrade känsla för historien finns ett fantastiskt exempel.
Det är låten där Povel Ramel mer än någonsin är Sverige.
Det är ”Birth of the Gammeldans” från 1964, där Povel som en slags antropolog reser igenom det gamla Sverige och ser hur det förvandlas till ett nytt land, och med öronen på helspänn registrerar ljuden som visar hur vi levde.
Där berättar han om, att från början var det helt tyst, men att det sedan hördes en trolltrumma under det ruvande norrskenet, hur en uv protesterar i blåbärsbröten och en vind som stannar i en fjällbjörk och en gisten näverlur som fångar upp låten.
Povel arbetar sig där ner genom Sverige och hör rallarhackornas slag, timret som trillar, dunket från en ”feskebåt” och ”…det rytmiska prasslet i hö’t en lördagskväll”. Han ser och hör allt, eller som han skriver: ”Det var en sjudande puls som alls ingen kunde kuva, den var av trastsång, den var av suckar från fattighus”.
Rätt som det är på denna resa på jakt efter hur det nu var när gammeldansen kom till hör han en vacker klang i våra trakter: ”Klockan i Västra Ed klämtar, dängande sej, krängande sej, slängande sej, klingelittan klunk!”
Det är kärleksfullt. En hyllning till det som vi var och är. Ord som vid ett första avhörande kan låta tramsiga, men som så skickligt sätts i ett förklarande sammanhang där vi får oss en lektion om oss själva.
”Birth of the Gammeldans” är ett mästerverk.
Eller snarare ett mästerverk bland alla andra mästerverk som kom från hans ”ordkynniga” penna, som han en gång beskrev sitt sätt att skriva.
”Han var ständigt i grossess, som han uttryckte det”, säger hans son Mikael. ”Det var hans ord för processen med att skriva ett nytt material. Han vankade omkring hemma och rätt som det var kom förlossningen.”
”Han var ödmjuk, nyfiken och hade ett enormt driv. Min pappa var en mångfacetterad man”, säger hans dotter Lotta.
Det fanns sådana som avfärdade Povel som ”bara en underhållare”, men där håller inte Lotta med:
”Ja, vi har ju ´The birth of the gammeldans´. Det är Sverige i kvadrat. Pappa låg alltid före sin tid i sitt skapande och var en samtidskommentator. Till exempel skrev han ´Vem fan äger vad?` om stora bolag som köper upp mindre.”
Men likt det mesta han skrev använde han det lilla perspektivet för att beskriva de stora skeendena: han kommer till sin stamkiosk ”Men Maggan bakom disken, hon som alltid får mig tänd, var utbytt, för affär’n var såld, i takt med tidens trend!”
”Hela hans konstnärskap är en brytningstid. Han var präglad av tidsandan och absorberade och hittade essensen?”, säger Johanna Broman-Åkesson som är filosofie doktor i musikvetenskap och skrivit avhandlingen ”Med gårdagens dörr på glänt – Povel Ramel och melodins epok”.
Med andra ord; hon har doktorerat på Povel Ramel.
”Han hade en stark integritet och samtidigt ett kontrollbehov. Han var artig och väluppfostrad. Povel var unik”, säger hon.
”Visst var han nyskapande och gav pikar både hit och dit i sina texter, men att säga att han var rebell är att ta i. Han kommenterade samtiden men lindade in orden”, säger Johanna Broman-Åkesson.
Povel Ramel levde i glädjens tecken. Som tidigare sagt trodde han på det goda. Det var knappast något tillkämpat. Ingen fernissa för att han ständigt beträdde nöjets estrader.
Tidigt valde han glädjen.
För att han var tvungen. För att han skulle överleva.
Povel Ramel föddes nära Karlaplan på Östermalm i Stockholm 1 juni 1922. Släkten var adlig och Povel fick titeln friherre, något som han aldrig gjorde någon större affär av. Snarare såg han sig själv alltid som en ”Gossen Ruda” i det högborgerliga sammanhanget.
Vi skriver den 13 juni 1937. Povel var nyss fyllda 15 och satt i baksätet på bilturen. Nyfiket tittade Povel ut på omgivningen men rätt som det var förvandlades lugnet till en katastrof när olyckan slog till.
Hans mamma Märta dog strax efter olyckan. Povels pappa Karl Johan Henrik avled i början av 1938. Povel klarade sig med lättare skador.
Han var 15 och föräldralös, och där kunde hela helveteshålet av sorg, bitterhet, ensamhet och ångest öppnat sig.
Men Povel, mitt i sin förtvivlan, valde glädjen.
”En gång sade pappa till mig, att jävligare än så kunde det inte bli. Han sade att han varit med om det värsta och bestämde sig för att leva i glädjens tecken”, säger Lotta Ramel.
”Han gjorde ett omvänt sorgearbete”, säger Johanna Broman-Åkesson. ”Han gjorde uppror mot sorgen. Den fick inte vinna. Det var därför Povel tog skrattet och leken på blodigaste allvar.”
”Ja, jag minns hur han var hemma. Som jag kommer ihåg det var han alltid väldigt närvarande och han älskade att leka med oss. Han var barnslig på det där underbara sättet”, säger Lotta.
Povel Ramel var synnerligen begåvad redan när han gick i kolt, men hans humor, upptåg och egensinnighet sågs inte med så blida ögon i släkten; det där med jazz och komik skulle en friherre som unge herr Ramel hålla sig för god för, tyckte släkten.
Men han gick inte att hejda, och när han väl bestämde sig för att göra glädjen till sin ledstjärna, kom snart ljuset att skina på många.
Redan 1935, innan målbrottet, spelade han in en skiva. I ett exemplar.
Fast om han lite försiktigt öppnade slussen där, två år innan föräldrarnas tragiska bortgång, lät han snart dammen svämma över av musikaliska och textmässiga upptåg.
För det forsade fram ur den källa som var Povel Ramel. Som en ostoppbar kraft med en längtan att få folk att både skratta och tänka efter tog den unge Povel för sig: av förebilderna från dixien och jazzen, från sådana som Karl Gerhard och… ja, från livet.
Med örnblick och känsliga öron betraktade han sin omvärld, och såg att den gick att göra lite bättre för alla med musik och roliga texter.
Skivdebuten på bolaget Din Egen Röst följdes av den ”riktiga” debuten på Scala. Han spelade in fyra låtar på två 78-varvare, bland annat ”Vårt eget Blue Hawaii”, som Alice Babs gjorde en version av inte långt senare och det blev en schlager. Ja, en hit, som man säger idag. Då hade han redan som 17-åring hunnit underhålla gästerna på Källviksbrunn i Loftahammar.
Dammluckorna var vidöppna, och skulle vi i detalj berätta allt denne man företagit sig i störtfloden av inspiration, skulle du behöva stå här ett par timmar.
Låtar, texter, böcker, revyer och så då Knäppupp, revyn som från början var en tältturné med cirkuskänsla. Det strömmade ur honom, som vore det den enklaste sak i världen. Självklart tog det emot ibland, men en sådan ojämförbar kreativitet förutsätter också tvivel, osäkerhet, massor av utkast i den överfulla papperskorgen och självklart också misslyckanden. Sådana fanns, även om de var lätträknade.
”The birth of the gammeldans”, ”Ta av dej skorna”, ”Håll musiken igång”, ”Måste vägen till Curacao gynga så”, ”Johanssons boogie woogie vals”, ”Var är tvålen”, ”Varför är det ingen is till punschen?”, ”Far jag kan inte få upp min kokosnöt” och fullständigt underbart vansinniga ”Naturbarn”.
Där har ni ett axplock. Grädden på det povelska moset.
Men nämnas här måste förstås också ”Itma Hoa” och när Povel gjorde en ny version på den och kallade den ”Itma Hoa, invandraren”. Där skriver han om stackars Itma som ska utvisas av Utlänningsnämnden, som i sina förehavande med byråkraterna säger; ”Fick inte ens en asyl i vädret”.
När han slog sig ihop med Wenche Myhre och skapade ”The Pow show”, blev Povel, som alltid låg långt före, Sveriges förste rappare. Ja, faktiskt: lyssna bara på den rytmiska pratsången där Povel med sin fingertoppskänsla kommenterade både den unga generationens nya syn på världen och den musik som följde med den.
Där rabblar Povel och Wenche upp en rad artister, som en man i den åldern egentligen inte skulle haft en aning om. Hur gick det till?
”En dag när jag kom hem från skolan var mina två drickabackar med LP-skivor borta. Putsväck, bara”, säger Lotta Ramel.
Två veckor senare löste hon mysteriet: skivorna stod i pappas arbetsrum hemma i villan på Lidingö.
”Han hade kollat in plattorna och nog säkert lyssnat på många av dem. Men sådan var pappa: alltid nyfiken, alltid beredd att lära sig något nytt”, säger Lotta som också passar på att berätta om pappas arbetstider:
”Han arbetade bäst på nätterna. Om jag hem från skolan ett-två på eftermiddagen käkade jag frukost med pappa. Det var inget konstigt. Det var ju så hemma.”
Både Mikael och Lotta säger att det var högt i tak hemma i det Ramelska huset på Lidingö: där diskuterades det, där lyssnade man på varandra och där hölls grandiosa fester för kolleger och vänner.
”Men det var aldrig något snack om barnbord. Vi satt vid bordet med alla andra”, berättar Mikael.
Det kanske var efter en fest där vare sig Povels fru Susanna eller barnen var hemma Povel skrev ”The Gräsänkling blues” 1951, där han berättar om pokern som inte gick hans väg,
”Vårt hembiträde Anna, vår trogna gamla skatt,
förlora’ jag i poker till Stig Järrel förrgår natt”.
Låten blev en slags signaturmelodi för mången man som trängde en större hatt och kämpade med den ånger som gnagde när de bad om ursäkt till den hemkomna ilskna frun.
Vi skriver här om Povel Ramel mer i preteritum än presens. Men det blir i sanning missvisande eftersom Povel i högsta grad är; hans låtar finns i oss. De flyter omkring i vårt eget kosmos, och närhelst man hör dem, önskar man att han fanns bland oss idag när politiska perspektiv förskjuts och dumheten verkar vara en tillgång.
Han blev rikligt hyllad för sin gärning medan han levde, och varhelst hans sånger dyker upp lyser de som en fyrbåk när ignoransens mörker alltmer tycks sänka sig över oss.
Mikael och Lotta Ramel ser till att fyrbåken brinner när de spelar pappas låtar i konstellationen ”Povels Naturbarn”, och varje år påminns vi om Povel när hans Karamelodiktstipendium delas ut.
Povel Ramel avled i hemmet den 5 juni 2007 och det lade naturligtvis sordin på firandet av Nationaldagen dagen därpå. Fast för en gångs skull såg det ut som universum gjorde allt rätt.
För Sverige var Povel Ramel.
Povel Ramel var Sverige.
Kvar finns vi som sörjer honom. Som alltid ser hans fyrbåk och förstår att vi fick vara med om något unikt. Vi fick vi vara med om honom på Visfestivalen 1985, där han var ”hemlig gäst” på Mikaels spelning, då de bland annat framförde ”Far jag kan inte få upp min kokosnöt”.
Vi fortsätter att leva ett bra tag till med Povels uppmaning i hjärtat: ”Så håll musiken igång så länge du kan”.
Stefan Johansson
Dec. 2019