Gå Visvägen i appen Västervik Stories, finns att ladda ner på AppStore och Google Play.
Den sena kvällen förvandlades till natt och någon såg en glimmande nymf sväva ut över Slottsruinen.
Ingen ville gå hem.
Inte Fred Åkerström heller.
”Är det någon låt jag har glömt?” mullrade Fred efter att ha trollbundit Visfestival-publiken ytterligare en gång.
En man reste på sig och bröt den närmast trolska stämningen när han vrålade:
”Jag ger dig min morgon!”
”Jag håller med. Den måste vi höra”, närmast pep en dam där hon satt på en bänk precis intill muren.
Fred mullrade något ohörbart.
Sedan spelade han ”Jag ger dig min morgon”, en av 1900-talets största klassiker när det kommer till kärleksförklaringar.
Mitt bland de vackra orden var det som om det stockade sig för honom; han famlade efter orden som var så nära hans hjärta.
Fred Åkerström började gråta.
Det var fredagen den 8 juli 1983 och denne store man, både musikaliskt och sett till kroppsvolym, hittade in i textens kärna, dess verkliga betydelse och vad han kände när han skrev den.
Tårarna rann i Freds fårade, och av det hårda livets väderbitna, ansikte.
”Pappa brukade inte spela låten live, men nu kändes det rätt för honom att göra den. Mamma var svårt sjuk i cancer och läkarna trodde att hon bara hade ett halvår kvar att leva. Vi hade precis fått beskedet och det tog pappa väldigt hårt”, säger CajsaStina Åkerström.
CajsaStinas mamma Ingrid, Freds första fru, kämpade sig tillbaka till livet, och i skrivande stund säger CajsaStina:
”Hon fyller 80 i år.”
Det var som att allt summerades för Fred Åkerström den där natten. Som var räkenskapens timme när 8 juli blev 9 juli: Hans första fru Ingrid, som ”Jag ger dig min morgon” är tillägnad, skulle ju dö, enligt läkarna. Han låg i skilsmässa från sin dåvarande fru, han mötte än en gång kärleken från den kunniga västervikspubliken och hade mod nog att visa sin bräcklighet, sin sorg och sin ånger.
Fred Åkerström var stor och bullrig. När han klev in i ett rum tog han över det.
Han var mannen som alltid slog ur underläge, där ett skört självförtroende tillfälligt blev lite bättre med brännvin, Bellman och beröm.
Om uttrycksfulla artister sägs det att de brinner för sin konst.
Fred Åkerström var en skogsbrand.
Men när glöden falnade och han bara såg askan kom ruelsen. Den stora, svarta ångesten.
CajsaStina Åkerström frågar stjärnorna och låter dem lysa över allt det som var och är hennes far: Hur hon älskade honom fast han var så svår att älska, hur hon som liten flicka kunde vara livrädd för honom och när hon plockade upp det minsta kornet av kärlek och förvandlade det till en guldklimp.
”Han var underbar, explosiv och iskall om vartannat”, säger CajsaStina. ”Ena minuten var han en kärleksfull och omtänksam far. Nästa minut exploderade han i ett vulkanutbrott av raseri och satte skräck i mig.”
CajsaStina tar ett djupt andetag, som för att hämta kraft för att berätta om rädslan, otryggheten och den fullständigt förödande känslan att vara i vägen för mannen som var med om att sätta henne till världen.
För lilla CajsaStina trodde inte hon var värd att älska.
”Jag lärde mig att liksom bli en del av tapeten. Pappa var en tidsinställd bomb och speciellt när han var bakfull detonerade han med en fullständigt förödande sprängkraft”, säger CajsaStina idag.
Fast i samma stund som hon delar med sig av sina smärtsamma minnen, bland annat i hyllade boken ”Du och jag, farsan” från 2010, samlar hon ihop skärvorna och hittar barndomsminnena som är kärlek.
”Han var en närvarande och frånvarande pappa”, säger hon. ”När han var närvarande var han verkligen närvarande. Då var det bara han och jag. Då var jag hans älskade lilla flicka.”
CajsaStina är döpt efter kvinnan i Bellmans ”Fredmans epistel no. 1 – till CajsaStina”, och Fred Åkerström har ju gått till hävderna som vår störste och bäste tolkare av 1700-talsskalden Carl Michael Bellman.
Vår CajsaStina, som skivdebuterade med ”Fråga stjärnorna” 1994 och blivit en av våra största svenska artister med sin skira popmusik och djupt reflekterande och känsliga texter, bär namnet med stolthet.
Hon fick dela sin far med hans fascination för Bellman, med hela svenska folket som tog honom till sitt hjärta och aldrig släppte ut honom, men också med alkoholen och maran som red honom.
”Jag börjar försonas med allt som hände”, säger CajsaStina. ”När jag tänker på honom hugger det inte i mig längre. Jag vet vem pappa var, eller snarare varför han var som han var.”
Fred Åkerström, som föddes i Högalids församling i Stockholm 27 januari 1937, förkroppsligade de första raderna i Pär Lagerkvists diktsamling ”Ångest”: ”Ångest, ångest är min arvedel, min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen.”
Han var Gunnar och Inezs första barn, och det var hans far som gav Fred, eller Bo Gunnar som han egentligen döptes till, ”skulden” för att han nu ”tvingades” att ta ansvar för en familj.
Fred fick stryk.
Mycket stryk.
Som vore han en hund som någon alltid slagit istället för att klappa, ryggade han tillbaka, strykrädd som han var och där minsta skugga fick honom att rycka till, för det kunde ju vara näven som landade på honom och slet sönder hans hjärta.
Han hade en stor, svart sorgesten i bröstet, och den gick aldrig någonsin att pulvrisera; som vore han en ung man dömd att tyngas ner av den resten av livet.
Han lyckades hugga bort skärvor av den, och det var då vi fick vara med om det stora konstnärskap som var Fred Åkerström.
”Pappa slog alltid i underläge. Han hade fruktansvärd dålig självkänsla och…ja, det var som han var tvungen att ta i mer för att bli bra. Men den där dåliga självkänslan kunde slå över i hybris, och det gjorde att han kunde göra de odödliga klassikerna. Hybris var hans överlevnadsstrategi”, säger CajsaStina.
Finn Zetterholm, en av Freds samtida artistkolleger i det som väl idag skulle kallas ”Det svenska visundret”, minns honom på samma sätt.
”Han hade en otrolig inlevelse som kunde slå över. Fred var en man med enormt överdrivet känsloläge, men det var också det som gjorde att han är vår bäste Bellman-tolkare någonsin”, säger Finn.
Fred, som slog igenom med sina tolkningar av Ruben Nilsson med skivdebuten ”Fred Åkerström sjunger Ruben Nilsson” 1963, åtnjöt både kritikers och folkets kärlek i karriären.
Visst kunde han vara bullrig och dela ut verbala käftsmällar till kolleger med lika stora artistegon som han själv, men han var sannerligen inte missunnsam. Han gladdes med Torgny Björk, Herr T, när han gav ut en platta med tonsättningar av Fröding, och han tog Bernt Staf under sina vingar genom att bland annat hjälpa honom att få skivkontrakt.
Han såg människorna som kantstötts av livet, eller som CajsaStina uttrycker det:
”Pappa hade ett stort hjärta som klappade för de allra svagaste i samhället. Marginalfigurerna, de i underläge...han kunde verkligen relatera till dem.”
Bellman var skalden som i sina epistlar skildrade människor i rännstenen och kärlek med samma frenesi, och det var väl därför Fred också kunde göra dem till ”sina” epistlar.
Ingen annan än Fred skulle få tolka den store skalden bestämde Fred. Så när Cornelis Vreeswijk hade mage att göra en Bellman-tolkning på Visfestivalen bara en stund innan Fred skulle äntra scenen detonerade bomben Fred.
I trappan från scenen ner till backstageområdet försökte någon stoppa Cornelis med orden: ”Stopp, för fan, Fred vill klå upp dig”. Cornelis lät sig dock inte skrämmas och när han kom ner möttes han av en vilt svingande Fred.
Två överförfriskade män med gigantiska egon slogs vilt och den långe, tunne Hansi Schwarz försökte gå emellan.
”Ja, jag hört historien. Den har blivit som en skröna”, säger CajsaStina.
Om Fred Åkerström försiktigt öppnat svenska folkets hjärta med ”Jag ger dig min morgon” från 1972, där han översatte Tom Paxtons ”I Give You The Morning” och lade hela sin sårbarhet, och känslor han annars inte kunde uttrycka, i tolkningen, stal han allas hjärta när han började att tolka Carl Michael Bellman.
Berättelserna i epistlarna, de som han likt ingen annan tolkade med ett patos som saknar motstycke gjorde både Bellman och Fred folkkära.
Epistel no. 72 är ”Glimmande nymf”, titelspåret på Freds album från 1977, är tolkningen som gjorde att Sverige kom att helt plötsligt kunde sjunga Bellman-strofer eller igenkännande nynna med. Som vore det förutbestämt på något sätt var hans röst, där det rymdes så mycket känslighet och dramatik, som ämnad för att tolka Bellman.
En röst som för övrigt legendariske DN-journalisten Oscar Hedlund beskrev som ”en naturbaryton belagd med cuprinol”.
Men Fred Åkerström var en artist som nästan sömlöst gled mellan olika konstnärliga uttryck: som när han tolkade Birger Sjöbergs Frida-visor, Stig Dagerman eller Fritz Sjöström.
Fred blev närmast en institution på Visfestivalen i Västervik, där han framträdde 19 gånger, och 1987, två år efter hans död, hyllades han när Visfestivalen instiftade Fred Åkerström-stipendiet.
Han blev ilsket röd när han tog ställning politiskt, vilket bland annat ledde till att han gick med i KFML (r) och spelade in plattan ”Dagsedlar åt kapitalismen”. Om nu någon skulle tvivla så bar Fred för säkerhets skull en illröd manchesterkostym, till exempel när YTF (Yrkestrubadurernas Förening) av någon mystisk anledning hade fest i Riddarhusets festsal.
Han var, visade det sig, en duktig skådespelare, där debuten skedde i Marie Louise Ekmans film ”Barnförbjudet”. När han fick rollen som Fredman i Lars Forsells pjäs ”Haren och vråken” sågs det som ett ”genidrag”: Han gav ett kraftfullt liv åt Bellman-figuren Fredman på scenen.
”I början av min karriär var det ett helvete att gå i pappas upptrampade spår. Jag är ju också av skört gods och virke”, säger CajsaStina. ”Vi har gemensamma beröringspunkter, till exempel när det gäller att väga varje ord som vore det av guld.
Det får aldrig, aldrig bli några halvmesyrer.”
Men där Fred sjönk allt djupare ner i flaskan för att åtminstone för stunden få bukt med ångesten, har CajsaStina lärt sig pulvrisera mycket av sorgestenen hon ärvde.
”Jag hade fruktansvärd scenskräck i tio år. Det kändes som att gå till sin egen avrättning varje gång jag skulle upp på scenen”, säger hon.
CajsaStina, som föddes 1967, gjorde ju allt för att bli en del av tapeten när hon var liten, och, efter ”Fråga Stjärnorna”, mötte 1994 hon den stora publiken på Rocktåget.
”Det har funnits så mycket tvivel”, säger hon. ”Men det är en ynnest att få vara kreativ. Det är i mitt skapande jag…ja, vad ska man säga? Avkodar livet, kanske. Jag har lärt mig förstå mig själv.”
Men först skydde hon musiken och texterna. Hon tog en fil.kand. i arkeologi och som arkeolog arbetade hon på Kalmar läns museum.
Den musikaliska begåvningen, den så medfödda men så klokt utvecklade, kunde hon till slut inte värja sig emot: Hon hittade svaren och inte bara genom att fråga stjärnorna.
Idag har hon givit ut tolv originalalbum och ett par samlingsplattor.
”Det började med att jag lärde mig spela gitarr. Jag lyssnade mycket på Bob Dylan, Paul Simon och en massa gammal blues. Sedan blev det Simple Minds, Bow Wow Wow och Was Not Was. Joni Mitchell och Joan Armatrading är också stora musikaliska hjältar, för att inte säga otroligt viktiga inspiratörer”, berättar hon.
2019 kom hennes senaste platta, ”XXV – Äventyret börjar här…”, som är andra plattan i en triptyk, där hon börjat skriva på tredje plattan.
”Idag känner jag mig hemma i musiken. Det gäller att vinna över sig själv och sina tvivel, vet du”, säger hon. ”Jag har ju uppträtt på Visfestivalen tio gånger, första gången 1979 med pappa faktiskt, och jag har klarat det trots alla spöken som jagar mig där.”
CajsaStina bor i ett hus söder om Kalmar, och säger att det är själva förutsättningen för livet.
”Här vilar jag i tystnaden…här pågår processen med att hela mig själv”, säger hon.
Det är i stillhet hon minns sin far med kärlek och värme. Fred Åkerström blev hennes far, och sådant går inte att ändra på. Genom att med en vuxen kvinnas insikt och klokhet, som krävt så mycket att få, förstå varför han var som han var, har hon lärt känna sig själv.
Minnena gör inte så ont längre.
”Jag minns när jag var fem-sex år. Mamma och pappa hade skilt sig och jag fick följa med pappa på turnéerna. Där satt jag bland tanterna och farbröderna medan pappa höll hov på scenen. Där somnade jag bland tomglasen och de överfulla askfaten.”
Hon minns precis allt. Till och med vad hon drack.
”Alltid bitter lemon. Det som pappa hade som groggvirke.”
Fred Åkerström avled den 9 augusti 1985. Han var bara 48 år när den självförbrännande livsstilen tog ut sin rätt.
”Hans död innebär en rungande tystnad”, som DN-journalisten Oscar Hedlund skrev.
Arvet är en konstnärlig gärning som inte bara är musikhistoria. Det är ett stycke svensk 1900-talshistoria, och den som vill tolka Bellman sedan Fred mer eller mindre personifierade skaldens galleri av figurer, har en grannlaga uppgift.
Stefan Johansson
Februari 2020