Gå Visvägen i appen Västervik Stories, finns att ladda ner på AppStore och Google Play.
Det är en sådan där sommarmorgon som bara finns i Västervik. Det är en sådan morgon när det plötsligt händer.
Två män börjar sakta vandra hemåt när morgonen är så betagande att det gör ont i ögonen.
Det är tidigt 1990-tal och de har inte setts sedan någon gång på 1960-talet, och i höjd med Fiskaretorget skrålar de ”Ja, men vafan, Christer!” och ”Tjena, Hansi!”.
Båda har gitarrerna med sig som de underhållit med på sina nattliga äventyr och det plötsliga och högst oväntade mötet måste ju bli längre; klockan är ju bara kvart över fyra.
Christer Wallin och Hansi Schwarz, de gamla kompisarna som var med om att starta Visfestivalen, börjar spela där de sitter på bänken. De behöver inte snacka gamla minnen. Minnena sitter ju i musiken.
”Så vi lirade. Det satt direkt. Vi körde massor av visor. Mycket Taube, förstås, för det var ju sommar. Lite Bellman blev det också”, berättar Christer Wallin.
Det lät perfekt, förstås. Åtminstone tyckte de det själva. Men andra Västerviksbor som lullade hem tyckte också om det och stannade till.
”Till slut var det massor av folk”, säger Christer Wallin.
Det var en morgonkonsert som bara kan upplevas i Västervik, och det var ytterligare en kärleksförklaring till visan från Hansi Schwarz. Till det som händer i det plötsliga mötet där musiken är språket.
Den som kände Hansi Schwarz vet att han älskade sådant där.
”Det där är så typiskt farsan”, säger Hansis son Calle Åstrand. ”Han älskade musik och det behövde inte vara så krångligt. Huvudsaken var att han hade roligt.”
Calle har inte hört historien tidigare, men när han kommenterar den plötsliga konserten på Fiskaretorget säger han:
”Det kunde inte varit under Visfestivalen. Han drack inte en droppe när det var festival. Han ville ha fullständig kontroll och den regeln tummade han aldrig på.”
Nej, med lika delar precision och fingertoppskänsla skapade Hansi Schwarz en årligen återkommande musikhändelse i en gammal borg mellan Slottsholmen och Kulbacken i Västervik.
Det som 1966, när Hansi och några kompisar drog igång festivalen, då var det nästan bara en angelägenhet för likasinnade i slottsruinen.
”För min far började det som en kul grej. Han turnerade ju stenhårt med Hootenanny Singers och arrangörerna i folkparkerna visste inte alltid hur de skulle handskas med artisterna”, säger Calle.
Hootenanny Singers for som skållade råttor mellan spelställen, och det är som Hansis gamle vän Tonny Roth, basisten i Hootenanny, säger:
”Det var väl en jäkla tur att det var fri fart på vägarna på den tiden. För det hände att vi gjorde två spelningar om dagen, ibland till och med tre. Häromdagen när jag rotade på vinden hittade jag en spelplan för 1965. Vi gjorde 211 spelningar.”
Calle Åstrand har hört historierna om det pressade turnéschemat när alla svenskar ville ha en bit av Hansi Schwarz, Tonny Roth, Johan Karlberg och Björn Ulvaeus.
Utbränd? Nej, sådant fanns inte på kartan. Där fanns bara nya spelställen; varhelst det fanns en folkpark med kulörta lyktor, chokladhjul och människor som grundat med groggen, stannade bandet till.
”Fast alla arrangörer visste inte hur man skulle skapa trivsel för artisterna. Hade de tur kunde få en kopp blaskigt kaffe och en limpskiva med hushållsost”, säger Calle Åstrand.
Sprunget ur hushållsosterfarenheterna började Hansi, som alltid fick handskas med arrangörerna och inkassera gaget och stoppa det i sin diplomatportfölj, tänka på hur det skulle vara om artisterna fick ett spelställe där de blev schysst behandlade.
Där artisterna var viktiga. Kände sig hemma. En fristad som i den tryggheten ledde till ännu bättre musik och framföranden.
Musikergänget i Mageliso Club, som var ett gäng som stundtals led under de bistra lektorerna på Gamla Läroverket (Ellen Keyskolan idag) startade en liten festival 1966.
Två år senare togs Visfestivalen över av Hansi och hans kompis, teckningsläraren Lars ”Frosse” Frosterud. Men deras samarbete sprack 1977, och lokaltidningarna var fulla av krigsrubriker om ”bråket” dem emellan.
Hansi visste vad han ville. Denne man hade en vision, och även om det var tråkigt att Frosterud ”tvättade sin byk” offentligt, stod Hansi stark som en lång, smal men obändig fura.
Inget eller ingen fick störa honom när han förverkligade drömmen om Visfestivalen.
”Han ville skapa en skön plats för musikerna. Här skulle musikerna mötas och ha kul ihop. Det blev något av en familjeträff i ruinen varje år. Ja, som en firmafest, för alla ville vara här, även om de inte var inbokade för att spela”, säger Calle Åstrand.
För firmafestgeneralen handlade det mest om att ha kul. Eller som Calle säger:
”Det här var pappas drömfest. Grejen var att han bara flyttade ut den till Slottsruinen.”
Ingen vet om Hansi kände att det nästan var för bra för att vara sant; utvecklingen av Visfestivalen var förverkligandet av drömmar med extra allt. Gånger tio.
Visfestivalen har gått från att vara en smått bohemisk liten festival för vispoeter och folkmusiker till att vara en institution i svenskt musikliv.
Idag är Visfestivalen, som firade halvsekel 2016, ett begrepp. Hansi Schwarz gick i takt med samtiden och hans tidigare omnämnda fingertoppskänsla fick honom att ta försiktiga språng; när visan blev så mycket mer än en gubbe i konstig hatt, stort skägg, en akustisk gitarr och Dan Andersson eller Taube i ryggmärgen, följde Hansi Schwarz med.
Följde med, förresten.
Visfestivalen var som en spjutspets som petade hål på gamla föreställningar om vad visa var. Hansi blev en slags maktfaktor i branschen: hans nya grepp var de rätta. Som blötte han fingret, höll upp det i vinden som kom från Spårö Båk och in genom Blockholmshålet och kände varåt det blåste.
Det var en vind vi andra inte kände först.
Först när en ny artist, som personifierade förändringen, stod på scenen i ruinen och fick oss att undra ”Kan det här verkligen fungera?” blev vi rufsiga i håret av vinden.
Först då, när okända, nya artister som Lars Winnerbäck, Åsa Jinder eller Lars Demian, tog oss med storm från scenen, förstod vi att det var allt annat än snålblåst Hansi känt komma från havet.
”Pappa låg alltid före. Det bästa, och mest kända, exemplet är Ted Gärdestad. Han spelade på Visfestivalen innan han hunnit släppa sin första platta ”Undringar”, säger Calle Åstrand.
Alla i ruinen ville ha en egen måne innan hela Sverige bestämde sig för att Ted Gärdestad var det bästa som fanns.
Ivrigt, nästan rastlöst, ville Hansi Schwarz hitta det nya, och hans mod gjorde att han släppte upp nya vågen-artisten Elvis Costello och hans band Attractions på scenen 1978.
Inte illa för en grabb som lyckades bli relegerad från hela Bayerns förskolesystem.
Hansi, som föddes i München den 16 mars 1942, var en nyfiken pojke, och hans mångårige vän Stig ”Stisse” Johnsson vet att berätta.
”Hansi lyckades på något sätt få stopp på Münchens första rulltrappa och det sågs ju inte med så blida ögon.”
Hansi föddes i en orolig tid när nazisterna, som var sprungna ur München, dit en galen österrikare med snedlugg och ful mustasch kom med en sjuk vision om världsherravälde, var på väg att lägga Europa i ruiner.
Hansi, med en tysk far och en svensk mor, kom till Sverige med de så kallade Vita Bussarna 1945 och hamnade i Värmland. Så fort omständigheterna tillät det åkte familjen tillbaka till Tyskland, men återvände till Sverige 1958.
Hansi var 15 år och hamnade i Västervik, där hans mammas kusin bodde, och blev ”extra elev” på Läroverket. Där blev han snabbt kompis med Tonny Roth, Johan Karlberg, Björn Ulvaeus och andra som gillade musik.
Fyllda 16 flyttade Hansi in i en egen lägenhet på Västra Kyrkogatan 32.
”Jo, det du”, säger Tonny Roth. ”Det var ju perfekt. Hos Hansi var det alltid föräldra-fritt. Vi höll alltid till där. Jag minns att han var duktig på att laga mat, speciellt knödel med surkål. Men efter maten blev vi tvungna att diska. Hansi var väldigt noggrann. Det skulle vara skinande blankt. På så sätt var han jäkligt tysk.”
”Han var alltid väldigt ordningsam ”, säger Hansis son Calle Åstrand. ”Tysk…ja, han var ett tyskebarn som kom till en liten stad och han var lite skraj i början. Men han såg till att bli klassens clown och fixade det. Han hade oerhört mycket energi och den använde han sannerligen.”
Gruppen Westbay Singers, med kompisarna Hansi, Tonny, Johan och Björn, blev Hootenanny Singers när legendariske Stikkan Andersson fick nys om dem och skrev kontrakt.
”And the rest is history”, som det heter.
Hansi Schwarz, som avled 10 januari 2013, 70 år gammal, är begravd på Gamla Kyrkogården i Västervik. Självklart ska stoftet av en stor man och hedersmedborgare i Västervik finnas där. På gravstenen finns ett citat från Dan Anderssons ”Omkring tiggaren från Luossa”: ”Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången...” Tonsättningen blev en av Hootenanny Singers största succéer.
Självklart finns något bortom bergen. Där hänger Hansi Schwarz med Fred Åkerström, Cornelis Vreeswijk, Sid Jansson, Ted Gärdestad och alla andra som svävat över bergen och in i evigheten.
Kvar finns vi och vi böjer våra nackar i respekt.
Kvar finns förstås Visfestivalen, som sedan 2013 drivs av Calle Åstrand.
Vi har musiken. Vi har minnet av en man som envist kämpade för visan för att han älskade den.
Calle har självklart sina egna minnen av en älskad och saknad far.
”Han kunde vara lite kärv. När han låg på sin dödsbädd sade han: ’Calle, du har aldrig bett om något och aldrig fått något’. Jag förstår vad han menar. Jag har klarat mig bra.”
Det där med kärvheten och den rastlösa energin kunde ta sig många uttryck, enligt Calle. Som den gången han lyckades ringa in till ett konferensrum i London där Calle, som är manusförfattare, regissör och reklamfilmsproducent, satt i ett viktigt affärsmöte.
”Det var inte klokt: han sade att han var på väg att beställa personalkläder till Visfestivalen och undrade vad jag hade för storlek”, säger Calle.
Sedan skrattar Calle till och berättar om pappa Hansis ”sägningar”: en gång sade Hansi att ”50 öre är också en krona” och vid ett personalmöte satte han tonen genom att säga, att ”Ni säger vad ni vill göra så bestämmer jag hur det ska bli.”
”När jag var mindre var han väl en frånvarande farsa. Det var då jag sade att Visfestivalen var min storebror. Men när jag blev äldre kom vi nära varandra. Jag saknar honom väldigt mycket, och ibland när jag hör något kul eller har gjort något jag är stolt över, tänker jag, att det här skulle jag vilja berätta om för pappa”, säger Calle Åstrand.
Stefan Johansson
Dec. 2019