Gå Visvägen i appen Västervik Stories, finns att ladda ner på AppStore och Google Play.
Jag ligger hemma i min säng en helt vanlig dag i mellersta tonåren i mellersta Skåne. Punken har drabbat mig, sisådär sju, åtta år efter att alla tongivande punkband har lagts ner. Jag vill orientera mig i en tid och en rörelse som jag varit på tok för ung för när den begav sig. Mina ingångar är musiken – men också skivomslagen. På konvoluten till KSMB-samlingen Sardjentpepper (1989) och Stockholmspunk-samlingen Ståkkålmsjävlar (1989) får jag en ingång från en som var med. Han som hållit i pennan och gett ord till sin upplevelse hette Johan Johansson.
Från början noterade jag honom alltså som skribent, guide, rapportör från insidan. Sedan insåg jag att han också stått för urvalen på de där skivorna. Sedan förstod jag att han skrivit de bästa låtarna. Sedan lyfte jag blicken från skivomslagen och såg ut över det tidiga nittiotal jag hade omkring mig. Där var han stadigt närvarande för oss som kände oss hemma i punkens skeva, ifrågasättande uttryck – men också för mig som var marinerad i Cornelis sedan barnsben.
Jag har alltså följt Johan Johansson i gott och väl hela mitt vuxna liv. Att jag nu också kan räkna honom till mina vänner gör mig å ena sidan stolt, men känns å andra sidan närmast surrealistiskt. Tonåringen och Eslövsbon i mig har nästan lite svårt att tro att en sådan som Johan Johansson finns på riktigt.
Det här resonemanget har Johan Johansson själv lite svårt att förstå. Är det någon som skytt stjärnstatusen och alltid sett till att vara stadigt rotad i jorden så är det han.
Johan Johansson föddes 1961 i hjärtat av Söder, dit han också återbördade sig själv i tidiga tjugoårsåldern efter en uppväxt främst i miljonprogramsområdet Skärholmen. I Skärholmen – som han själv beskrivit som en ”en kufisk 50/50-blandning av rövarkula och småborgerlig håla som på ett imponerande sätt lyckades kombinera storstadens och landsortens alla nackdelar” – startade han sin musikaliska karriär någonstans i höjd med målbrottet.
Skärholmens punkensemble bytte efter första spelningen namn. Inspirerade av en sketch i Kjell Alinges och Janne Forssells banbrytande radioprogram Hemma hos tog man sig namnet Kurt-Sunes med Berit. Långt senare insåg man att man mindes fel: hittepåbandet som Alinge och Forssell pratade om hette i själva verket Stig-Sunes med Berit.
När misstaget uppdagades var det för sent att ändra. Då var KSMB redan en etablerad beteckning. Först spreds namnet via en intensiv klotterkampanj på Stockholms tunnelbanetåg, sedan kom det faktiskt också ett knippe låtar som folk ville lyssna på. ”Kurt-Sunes med Berit” skrevs sällan ut i sin helhet på skivomslagen, vilket skapade mystik. I min ungdoms Eslöv fanns människor som med säkerhet slog fast att det stod för ”Kuken Slänger Mellan Benen”.
KSMB tillhörde gräddan inom den musikaliska ungdomsrörelse som vi för enkelhetens skull kan kalla den svenska punken. Det fanns många begåvade band och ännu fler begåvade individer som vi mer eller mindre associativt kan skriva in i punkrörelsen – Docent Död, Tant Strul, Stry Terrarie, Freddie Wadling, Reeperbahn, Grisen skriker – men två akter framstår i efterhand som särskilt representativa: Ebba Grön från Rågsved och KSMB från Skärholmen.
Det fanns en handfull låtskrivare i KSMB. Trumslagaren Johansson skrev de låtar som blivit klassiker, i synnerhet eposet ”Sex noll två” (åtminstone enligt legenden namngivet efter den tid inspelningen klockade in på). Sången han skrev som 20-åring 1981 framförde han på min fyrtioårsdag 2015. Mina barn och grannbarn, födda i början av 2000-talet, sjöng med högst av alla.
Skulle man ringa in en detalj som skiljde KSMB från de flesta av sina punkkollegor så är det humorn. Inte bara tog de sitt namn från en stökig radiosketch, på sina tidiga skivor prövade de rentav på sketchtramsandet själva. Deras enda Svensktoppshit hade den lagom seriösa titeln ”En slemmig torsk” och hade en om möjligt ännu mindre seriös text. De sjöng in Torbjörn Egners barnsång ”Rövarnas visa” och formulerade i ”Jag vill bara dansa” sitt credo: ”Vem har rätt och fel och vem är dålig, vem är bra? Alla är vi nollor – men du är bara tråkig, jag är glad!”
KSMB var en gymnasiehobby som blev ett turnerande band som blev ikoniskt innan ”vi kraschade rakt in i en bergvägg precis innan bensinen ändå skulle ta slut”. Den 27 maj 1982 gjorde de sin sista spelning – ja, jag vet att olika konstellationer under beteckningen KSMB har uppträtt oregelbundet sedan dess, men de nämns här för enda gången – och därefter har Johansson haft ytterst lite med bandet att göra.
Nyss fyllda 21 var Johan Johansson en etablerad musiker och, om man ska uttrycka sig krasst, en före detta rockstjärna. Han hade debuterat på scen som sjuttonåring och haft en intensiv period av spelningar, inspelningar, låtskrivande, turnerande. Han har själv liknat sig vid en barnstjärna. Många sådana blir vilsna och börjar febrilt söka efter nästa succé. Bekräftelsetörstande och desperata kastar de sig ut i en allt vildsintare jakt efter kickar som de tror att de har rätt till, men som i själva verket givits dem av en lycklig slump.
Johan Johansson hade redan då en sund distans till branschen och till egot. Han har under de fyrtio år som gått sedan dess varit en del av svenskt musikliv, men bara ställt sig vid mikrofonen när han känt att han haft något att säga. I övrigt har han pysslat med producerande, arrangerande, musicerande och allt annat som slutar på -erande, lika gärna i skuggan av eller strax bakom andra.
Efter KSMB bildade han nya band. I Strindbergs delade han och Janne Borgh på både sång och låtskrivande. Efter Strindbergs blev det bandet som först hette John Lennon – föreställ er förvirringen i skivbutikerna! – men som sedan bytte till det väl så provokativa John Lenin. Det var väl egentligen Johanssons soloprojekt, men han var hellre en del av en konstellation än satte sitt eget namn på konvoluten.
Somliga av oss minns också den tillfälliga kombon De missanpassade, där Johansson gjorde sällskap med en annan legend med rötter i den diffusa punkscenen: Kajsa Grytt. De delade systerligt och broderligt på den förströdda uppmärksamheten.
Så småningom debuterade han som soloartist i den egenartade vispunkgenre som har Johanssons polare Stefan Sundström som sitt främsta affischnamn. Flum kom 1993 och har sedan följts av sammanlagt två fullängdare som soloartist: … och hans lilla svarta värld (1996) och Svea Rikes rivjärn (2011). Som sagt: Johansson yttrar sig när han tycker att han har något att säga. Annars håller han sig gärna i bakgrunden.
Där har han varit allt annat än overksam. Band och artister som De Lyckliga Kompisarna, Kjell Höglund, Lars Winnerbäck, Stefan Sundström, Ola Aurell, Roger Karlsson, Lars Demian, Carl-Johan Vallgren, Sanna Carlstedt och Ellinor Brolin kan alla vittna om Johanssons betydelse för dem. Han har smugglat en ung Winnerbäck med sig upp på scen under en Malmöfestival på nittiotalet. Han har kört åtskilliga mil genom Sverige med Kjell Höglund i passagerarsätet. Han har hoppat in på trummor eller gitarr eller bas eller på vad fan som helst där kollegorna behövt honom. Han är sina vänners vän som alltid ställt musiken och sammanhanget framför sig själv. Skatteverket kan intyga att han knappast skott sig på någons bekostnad.
Som låtskrivare är hans främsta drivkraft ilskan. I vänners lag är Johansson en fridfull gynnare som pratar katter och matlagning och snustillverkning. Bakom gitarren blir han en tiger. Där kanaliserar han sin vrede över de skurkar i manschett som gjort Slas och Nackas och Kentas Stockholm till ett nyliberalt vansinnesexperiment och de börsmagnater och konsultkonsulter som knäckt käppen för din far och stängt dagis för ditt barn.
Han slår inte i blindo. Det finns ett genomgående tema, en underliggande strömning, i hans texter som kan kallas humanistiskt eller rentav kristet. I ”Va?” påminner han om att ”både vd och idiot / får smaka samma sol / och samma evighet”. I ”Världens bästa dåliga exempel” vittnar han om sin egen otillräcklighet inför sin djupt kända önskan att göra gott: ”Jag vill skriva sången om hur världen skall må bra / Hur alla ska få rättvisa och lycka, fred och mat”. Han lyfter rentav fram herr Kristus själv som förebild: ”Våga vägra slicka röv och va lakej / Plocka fram Jesus i dej!”
Föga förvånande har KD:s före detta fåraherde Göran Hägglund blockat honom på Twitter.
Allt Johansson gjort har inte varit bra. Åtminstone inte om man frågar dem som får betalt för att tycka. År 2003 hittade Johan Johansson en oväntad partner i Wille Crafoord, Östermalmsslyngeln som gjort nittiotalet osäkert i raptrion Just D. Crafoord-Johanssons rapprojekt hette Griniga gamla gubbar och fick sämsta möjliga betyg i de båda stora kvällsblaskorna. De luttrade gamla gubbarna vägrade skämmas för utskåpningen och gjorde kritiken till ett skämt när de teveframträdde i varsin t-shirt med överkryssad geting respektive Aftonbladet-minus.
Sedan 1990-talet har Johansson tillhört den innersta kretsen på Västerviks visfestival, naturligtvis lika gärna som konferencier eller bokare eller musiker som artist i eget namn. Vi som var på plats år 2013 minns ett av Kjell Höglunds sista framträdanden: en krum och grånad man sjöng ”Genesarets sjö” innantill från en stol och gav hela slottsruinen kollektiv ståpäls. Den som övertalade honom, kompade, hämtade textpärmarna och närmast bar herr Höglund in på scen var Johan Johansson.
Kjell Höglund har från dag ett varit en motvillig scenartist och motviljan har sedan dess bara intensifierats. En av ytterst få anledningar för honom att ställa sig framför en mikrofon stavas Johan Johansson.
Det kan tyckas orättvist att avsluta en text om Johan Johansson med ett stycke om någon annan. Det är också högst signifikativt. Det mesta Johan Johansson har gjort under sina fyrtiofem år i musikbranschen har han faktiskt gjort för andras skull. Vi som vill höra ännu fler Johansson-drapor om den jämriga samtiden beklagar oss så klart, men för Johan Johansson är andra precis lika viktiga som han själv.
Texten är författad av Kalle Lind.