Gå Visvägen i appen Västervik Stories, finns att ladda ner på AppStore och Google Play.
Björn Afzelius var mer än tusen bitar.
Mycket mer.
Han skrev ju vårt liv. Hans ord blev våra när vi inte hittade egna i kärlekssorgen eller nyförälskelsen. När tårarna rann torkade han bort dem med sin unika förståelse och klokhet. Som visste han vad vi kände. Hur ont det gjorde. Hur lyckliga vi var. För han kände allt det där själv. Vartenda ord kom från hans egen smärta, från hans kärlek till kvinnorna, och till sina döttrar.
Han gav kraft till alla som behövde, vare sig det gällde den svåra uppgörelsen hemma vid köksbordet eller som kämpade för ett värdigt liv mitt i ondskan och förtrycket.
Men till slut gick han i bitar.
Fast alla bitar som var Björn Afzelius svävar omkring bland oss och när vi förirrar oss famlar vi efter dem.
Sådant är arvet efter Björn; något vi aldrig glömmer, som vi alltid behöver. Hans texter är samtidskommentarer från ett Sverige i revolterande förvandling i det stora, men också i det lilla där våra tillkortakommanden i samtalet om dig och mig och hur svårt det är att vara tillsammans.
”Han är min kompass i livet”, säger Rebecca Afzelius.
Rebecca föddes 1979, och hennes mamma är Marianne Lindberg De Geer. Två år senare föddes Isabelle, och Björn gifte sig med hennes mamma Carina Uvholm.
Äktenskapet rasade bara en kort tid senare, och det där med Björn Afzelius och kvinnorna är ett kapitel för sig. Många har talat om honom som ”Den store charmören” och andra har, för att använda en gammaldags benämning, beskrivit honom som en ”riktig kvinnokarl”.
”Pappas kärleksliv är inget som intresserar mig, men att han var populär bland kvinnorna märktes tydligt”, säger Rebecca.
Fast mot slutet ”bättrade” han sig, eller vad man ska säga. 1997 träffade han Anette och de var tillsammans fram tills han död den 16 februari 1999.
”Vi fick två och ett halvt år tillsammans, men det var en fantastisk tid, trots Björns sjukdom”, berättar Anette i journalisten Gunnar Wessléns biografi Björn Afzelius En God Man (Och bara en människa).
Björn själv skriver så här i låten ”Fröken Julie”, från på plattan ”För Kung och Fosterland”.
”Jag märkte att du låtsades sova när jag gick
Och förhoppningsvis tänkte du som jag
Att det gjorde ingen skada, men det gjorde ingen nytta
Och även tomma nätter fylls ju av en dag”.
Gunnar Wesslén skriver i biografin, att familj och kärlek, det som skulle bli det viktigaste i hans liv, blev Björns misslyckanden.
För han, mannen som blev en av proggrörelsens frontfigurer och alltid lutat åt vänster i sina politiska åsikter, drömde om att bli den store patriarken, som det står i biografin.
Björn ville bli mannen som tog hand om sin familj och sina vänner. Han såg sig sitta i ett stort hus och ville faktiskt vara en slags ”Don Afzelius”.
Det blev aldrig så.
För det var som om Björn inte, slarvigt sagt, var skapt för att leva i en riktig kärleksrelation, i alla fram till att han ”slog sig ner” med Anette 1997. Som att närhet brändes. Kom inte för nära, liksom. Det bränns.
”Om man som pojke inte får kärlek av sin mor, blir man som man ofta konsument av kvinnor”, sade Björn en gång.
Sveket från den som bar honom i magen, som födde honom och därmed skulle ta ansvaret för att göra honom till en trygg och lycklig pojke, var ett sår i Björn som aldrig läkte.
Tilliten, förmågan att känna den djupa kärleken och förmågan att faktiskt våga älska på riktigt, var sådant som aldrig gavs honom; som att den lille rädde pojken alltid kom tillbaka när det blev allvar och kärleken skulle fungera i en vardag.
Där Björn skulle få ett känslofundament från mamma Ulla och pappa Svante, fick han istället känslomässig iskyla från mamma och stryk av pappa, där han växte upp lilla bruksorten Hakarp, söder om Jönköping, där ju det berömda småländska ”bibelbältet” når sitt sista hål.
Eller som han skriver i ”Ikaros”, från ”Exil”, det tredje albumet med hans trogna musikvapendragare Globetrotters.
”När jag tänker tillbaka på min barndom
ser jag skräckbilder tydligast av allt
Ja, dom gånger dom skrämde eller slog mej
är dom minnen som hårdast sitter fast
För som barn tar man kärleken för given;
allting annat är emot ens natur
I den stund man tar steget ut i livet
är man bara ett tillgivet djur”.
Björn ville själv inte tala så mycket om sin barndom; han var en mycket privat människa, och sådant, tyckte han, skulle man hålla sig för sig själv. Sedan att smärtan kom fram i hans musikaliska och textmässiga uttryck är en helt annan sak.
Men då och då lättade han sitt hjärta i ett samtal. Som när han berättade om varför han led av svindel; hans mamma bestraffade Björn genom att lyfta upp honom på hatthyllan, där han skräckslagen tvingades begrunda vad han gjort.
Det är den myllan av kärlekslöshet Björn Svante Afzelius, född 27 januari 1947, är sprungen ur. Det var där han fick livet, och det är ett liv som påverkat så många. Som förändrat liv, som skapat liv och ett liv som tack vare hans musik och texter vi bär med oss i hjärtat.
Björn Afzelius kommer alltid att finnas, och när hans gamle vän Mikael Wiehe talar om honom säger han, att han inte börjat sakna honom fast det i skrivande stund gått mer än 20 år sedan han gick bort.
”Nej, det kan jag ju inte. För jag kan inte sakna någon som ständigt är närvarande. Det är som om han finns fortfarande”, säger Mikael.
Rebecca, Björns förstfödda, säger att hon kan ”bli arg på pappa för att han bara dog ifrån oss och försvann”.
”När han försvann försökte jag bara överleva. Jag vågar väl inte känna efter. Det är nog för smärtsamt. Men jag känner en stor sorg över att han inte fick träffa sina barnbarn. Jag tror han hade älskat att vara morfar.”
”Ett tag vågade jag inte lyssna på hans låtar. Det gjorde för ont. Ibland hamnade jag i situationer där hans musik spelades, på radion eller något, jag kunde ju inte be dem stänga av…det var musik i bakgrunden var det nu var någonstans.”
Hennes älskade pappa lämnade efter sig en musikskatt som satt djupa spår i den svenska folksjälen. Eller som Rebecca säger:
”Jag blir ständigt påmind om hur mycket han betytt. Folk har kommit fram till mig och säger att pappas låtar hjälpt dem genom en kris. Någon sade att hon inte klarat skilsmässan om det inte varit för pappas musik. Ja, men det är ju helt otroligt.”
Stolt?
”Eh…vad tror du? Klart jag är. Han är ju min pappa och jag är stolt över så många saker när det gäller honom. Som jag sade förut: han är min kompass i livet. Han har starkt präglat min syn på livet och framför allt hur man behandlar andra människor. Han lärde mig respekt och att alla är lika mycket värda. Han hade en enorm känsla för människor som av olika anledningar hade det tufft, och det där sitter djupt i mig.”
Björn Afzelius var, om ni inte förstått det redan, en man med patos. En känslostyrd man som alltid lät hjärtat bestämma. Det var där han hittade vad han skulle göra och så fick väl hjärnan koppla ihop det så det blev praktiskt omöjligt.
Ibland, som ni vet, blev det fel. Men Björn, som faktiskt älskade boxning, reste sig alltid på nio. Vi var så ofantligt många som hoppades han skulle resa sig på nio när lungcancern fick in ett par rejäla högerkrokar.
Men Björn blev uträknad.
Fast innan det hann han med så mycket de 52 år han fanns med oss.
Som så många andra i hans generation blev han helt golvad av Elvis Presley. Grabben från Tupelo, Mississippi, sjöng ”Jailhouse Rock” 1958 och för grabben från Hakarp bestämdes livet där.
Rock’n’roll. Inget kan bli bättre.
Jo, Beatles och Stones var nästan lika bra, och när han via Hökarängen och Landskrona kom till Malmö 1963, lät håret växa, fixade likadan lugg som Bill Wyman i Stones och blev mods. Några popband blev det, till exempel The Thunders där bland andra Sven Melander var med.
Via jazzrockgruppen Spridda Skurar gick vägen till Mikael Wiehe och 1970 bildades Hoola Bandoola Band, proggrörelsens mest framgångsrika band. Men 1975, efter fyra plattor och då Björn hunnit släppa solodebuten ”Vem är det som är rädd?” 1974, sprack bandet.
”Hoola Bandoola var Mikaels band. Jag kände inte att jag utvecklades och hade något mer att bidra med. Min roll var refrängsångarens, men Hoola Bandoola lärde mig mycket”, har Björn sagt.
”Jag sjöng de lugnare låtarna. Björn tog rocklåtarna. Det var han suverän på”, säger Mikael Wiehe.
Björn drog till Göteborg och mötte den stenhårda proggen där rock ’n’ roll-gitarrerna tjöt och larmade; som om riffen manglats på industrigolven på Volvo och SKF och burits i valkiga nävar på varven.
Det var här Afzelius gav sig ut på egen hand, och det här har han fick sitt genombrott som soloartist med plattan ”För Kung och Fosterland” 1976, som Aftonbladet kallade ”Årets bästa skiva”.
Det var här han blandade politiska ställningstaganden och solidaritet med världens alla förtrycka, med ord om kärlek och relationer; han vågade glänta på dörren till sitt inre, åtminstone i texterna.
Det var här han tjänade massor pengar. Här gick han i borgen för skivbolagets och turnébolagets lån, och när de gick i konkurs turnerade Björn som en galning för att betala bankerna över två miljoner kronor.
Uppercut. Men upp på nio. Som vanligt.
1989 hörde han danskan Anne Linnets ”Tusend Stykken”, lånade den, översatte den, och resten är skandinavisk musikhistoria. ”Tusen Bitar”, som också blev titelspår på plattan från 1990, blev en exempellös framgång och albumet sålde i över 600 000 exemplar. Västervik fanns självklart med i turnéplanerna; han spelade tre gånger på Visfestivalen.
Men när det blev lite för mycket av turnéer, succé och hysteri drog Björn till sitt ”paradis på jorden”: huset i den lilla bergsbyn Castelvecchio di Rocca Barbena i Ligurien, som är smal landremsa i nordvästra Italien.
Här köpte han en ”ruin” som han mödosamt rustade upp, men först och främst; här hittade han kraft i det ”vanliga livet”.
”Byn är mitt Narnia”, säger Rebecca Afzelius. ”Jag glömmer aldrig loven vi tillbringade där. Castelvecchio blev pappas fristad.”
Han sade åt både Rebecca och Isabelle att fråga bönderna hur skörden gick och hur mycket tomaterna växte. Respekten för jorden och arbetet.
”Det var helt underbart, men lite jobbigt när killarna i vår ålder började kolla in oss, för de visste att vi var ”förbjudna” för pappa hade stenkoll. Pappa var lite av gamla skolan, du vet. Sitta ordentligt vid middagen, inga armbågar på bordet, tacka för maten och ta bort tallriken efter sig”, berättar Rebecca.
Ibland skrattar Rebecca när hon minns tillbaka, som att Björn i någon video åker spårvagn.
”Men pappa åkte aldrig spårvagn eller buss. Jag tror han hade panikångest och social fobi.”
Han fixade inte det som belägrade hans kropp 1997. Efter den sommaren fick han besked att han hade lungcancer. Läkarna konstaterade att cancern inte gick att operera, och behandlades med cellgifter och strålning.
Han var nere på nio och ringdomaren höjde handen, men Björn kämpade, bland annat med alternativa behandlingsmetoder.
Till slut då: tio.
Till slut gick Björn Afzelius i tio bitar. Hans kropp gav upp den 16 februari 1999 och ligger på Västra Kyrkogården i Göteborg.
Hans själ finns med oss alla i hans musik och texter, och han är fortfarande så levande för dottern Rebecka och vännen Mikael.
”Han var en fantastisk man. Lojal. Passionerad. Generös och glad. Han var väldigt rolig också med grym timing i sin humor”, säger Rebecca.
”Det finns artister som aldrig skrivit en bra låt och så finns det några som skrivit tio, kanske 15, bra låtar, sådana som Taube eller Olle Adolphson. Min vän har kvalat in där, för han har skrivit tio skitbra låtar”, säger Mikael Wiehe.
Stefan Johansson
Dec. 2019