Västervik

Västerviks historia

Västervik tillhör gruppen städer, som inte är grundade i egentlig mening. Västervik har uppstått i en skärningspunkt av handelsvägar både till lands och till sjöss. Arkeologiska undersökningar i Gamleby, staden Västerviks ursprungsplats, visar att platsen har nyttjats betydligt tidigare än vad skriftliga källor visar. Runt Gamleby finns ett flertal gravfält från vikingatid och tidigare, som tyder på en kontinuitet från förhistorisk tid.

Första staden
Det första skriftliga belägget på Västervik som stad finns i ett donationsbrev, i vilket kung Magnus Ladulås år 1275 ger sin gård Åby, belägen i staden Västervik, till Linköpings stift. Vi har ingen kännedom om hur staden såg ut, men flera arkeologiska undersökningar har visat på kraftiga kulturlager, broläggningar och kajkanter och fynd av keramik, ben, horn och läder. Av stadens en gång stora kyrka finns endast en liten rest kvar, men man kan av den se åtminstone en ombyggnadsfas från 1200-talet.

Borgen
Omkring 1360 bygger hertig Albrekt av Mecklenburg en borg vid Gamlebyvikens mynning, som fungerar som ett lås. Borganläggningen kallas under medeltiden för Stäkeholm och är byggd efter förebilder i Tyskland. Senare ändras stavningen till det nuvarande Stegeholm. Kring borgen fanns troligen ytterligare försvarsanläggningar i form av förpålningar i vattnet. Kring 1430 befaller kung Erik av Pommern stadsborna att flytta sin stad ned till Stäkelöth vid vikens mynning. Eriks fogde Lage Röd anvisade dem plats och man fick också några års skattebefrielse för att bygga sin kyrka.

Sankta Gertruds kyrka
Redan året därpå råkar stadsborna ut för strider mellan kung Eriks män på borgen och upprorsmakaren Engelbrekts män, vilka anföll borgen. Bland anfallarna finns också en blivande kung, Karl Knutsson Bonde till Fågelvik. Borgen motstod dock alla anfall. I mitten på 1400-talet anfaller danska styrkor för första gången och troligtvis förstördes en stor del av staden, men inte borgen. Under resten av 1400-talet och början av 1500-talet råkar både staden Västervik och borgen ut för stridigheter mellan unionsanhängarna och Sturepartiet.

Dansken anfaller
År 1517 finns Johan Arendsson Ulv som fogde på borgen då en dansk styrka anfaller och ödelägger både stad och borg. Ungefär 140 människor beräknas ha dött . En stor del av stadsborna hade tagit skydd i borgen men dog i lågorna eller drunknade i viken, då de försökte simma in till staden igen. Stadsborna tog då saken i egna händer och flyttade tillbaka till sin gamla stad längst inne i viken och blev kvar där ända fram till 1547, då Gustav Vasa bestämmer att stadsborna skall flytta tillbaka till kusten och där bygga upp och befästa sin stad på en ny plats längre ut mot sjön. Så blev det dock inte, västerviksborna bygger upp sin stad kring kyrkan, och man bryr sig inte heller om att befästa den. Gustav Vasa ingriper ytterligare en gång i stadens angelägenheter, nämligen 1548 då han befaller att ett kronovarv skall byggas intill borgen.

Stadens första varv
Dessförinnan hade ektimmer från Tjustbygden fraktats upp till Stockholm för att där bygga krigsfartyg. Detta ansåg kungen inte vara ekonomiskt försvarbart. Stora delar av den krigsflotta, som Gustav Vasa och senare Erik XIV skaffade sig byggdes i Västervik. Mot slutet av 1500-talet fick varvet en nedgångsperiod, då innehavaren av Stegeholms grevskap, Märta Leijonhuvud, kung Märta kallad, vägrade varvet att fortsätta hämta timmer ur hennes skogar. I mitten på 1500-talet har stadens befolkning beräknats till omkring 400. 1565 finns en uppgift om att stadens varv sysselsatte 104 personer. Man kan nog säga att västerviksborna var helt beroende av varvet för sin försörjning.

Varvsverksamhet
Under 1600-talet fortsätter skeppsvarvet att utvecklas och var tidvis Sveriges näst största varv. 1612 utsätts Västervik återigen för anfall av den danska flottan och Stegeholm intas av danskarna, vilka utsatte staden för en systematisk plundring och brände ned den. Efter danskarnas utrymning av borgen, sätter sedan de egna bönderna eld på borgen och bränner den. I den efterföljande rättegången försvarar man sig med att man varit rädd att dansken skulle återkomma. Västerviksborna får återigen bygga upp sin stad från grunden och det är möjligt att man redan nu sneglat på det nya sättet att bygga med rätvinkliga gator och kvadratiska kvarter. Under 1600-talet utvecklas varvsverksamheten under två holländare Christian Welshuisen och Paridon von Horn. Under deras ledning byggdes bl.a. skeppet Perseus, Västerviks-pinassen även kallad Makrillen, Riksäpplet, Västerviks Leijon och Västerviksdraken. Västervikspinassen eller Makrillen, kan man än idag se som votiv-skepp i Tyresö kyrka, där den varit upptagen i kyrkans inventarium sedan 1624. Experter anser, att den inte egentligen är byggd som votivskepp utan är en modell av fartyget byggd på kronovarvet i Västervik, Sveriges och Europas äldsta fartygsmodell!? Varvsverksamheten har varit helt dominerande i Västervik från 1560-talet och fram till 1680. Under den tiden byggdes 72 örlogsfartyg och 402 handelsfartyg, av vilka många var ”munterade”, dvs bestyckade. Under samma tid byggdes i Kalmar 57 örlogsfartyg och 349 handelsfartyg. I början av 1600-talet uppgår befolkningen till ca 1200 personer. Hur många av dem, som arbetade på varvet framgår inte, men man kan nog förutsätta att varvet var den dominerande inkomstkällan för västerviksborna. 1665 utbröt en stor brand i Västervik, förorsakad av slarv. H.J. Sivers beskriver skeendet i sin bok om Västerviks stads historia 1758 sålunda: ”År 1665 then 17. Julii, som war på en måndag emot aftonen. klockan wid pass 5 blef then störrste och förnämste delen af staden genom en häftig wådeld uti aska lagd….. Jämwäl upbrändes ock Stadens Scholae Hus, Scholae-Mästare-Gården, Rådstugan och alla Kongl Privilegier, Donationer, Bref och Resolutioner samt Stadens Protocoller och Akter.” Elden förorsakades av oaktsamhet vid ölbryggning och Joachim Tunnbindares hustru fick skulden. Under skånska kriget på 1670-talet utsätts Västervik på nytt för anfall. Efter att ha segrat i slaget vid Köge i juni 1677 var det fritt fram för den danska flottan att plundrande dra upp efter kusten. Den 1 september har man hunnit upp till Västervik, där man besteg Spåröbeget och besköt skansen på Grönö. Försvararna flydde och därefter var det fritt fram in till Västervik. Vid skeppsbron i Västervik fanns endast ett fartyg, kronobojorten Mjöhunden, och Gustaf Kurck, som skulle leda stadens försvar, ansåg det bäst att rymma fältet. Hela staden och borgen bränns ned. Sivers skriver i sin bok, att endast kyrkan, skolhuset och ”äfwen ett annat hus af Sten, som för sin lilla obetydliga resnings skull, kallades lilla grå hus, undsluppit branden”. Huset ägdes av hattmakaren Brask. (Sivers sid 149f). Redan några dagar efter branden skriver borgarna till kungen och ber att få direktiv på hur man skulle bygga upp sin stad igen. Uppdraget att utföra en ny stadsplan går till fortifikationsingenjören Anders Bergh, som tar fram en helt ny stadsplan efter renässansens regler med raka gator och och regelbundna kvarter. I direktiven stod också att ”Cappelbacken tagas i ögnesicht, och anstalt giöras, att ett Skanswärck till stadsens wärn ther må kunna läggias…” Redan 1682 kunde västerviksborna vid riksdagsmötet tala om att deras stad var återuppbyggd. Någon befästning av staden gjordes dock inte. I slutet av 1600-talet och början av 1700-talet stagnerar verksamheten i Västervik pga av Karl XII:s krig. I Västervik finns då bokförda omkring 1600 personer. 1703 kommer ett kungligt påbud att Västervik skall ta emot 177 sachsiska soldater, som tagits till fånga vid belägringen av staden Thorn vid Weichsel. Både fångar och stadsbor fann sig så småningom tillrätta i varandras sällskap. Det tycks som om vakthållningen inte var så sträng, utan fångarna rörde sig fritt. Följderna blev otrevliga, fylleri, slagsmål, stölder och slutligen ett dråp på en krogägare, där en sachsisk fänrik under något oklara omständigheter blev dömd till döden. 1710-11 drabbas Västervik av en pestepidemi och man räknar med att ca 300 personer avled. Det var så många, att plats inte längre fanns på kyrkogården kring kyrkan . Man köpte då in en lycka utanför staketet och gjorde begravningsplats där. Platsen kallades sedan för dödlyckan, idag omvandlad till parkeringsplats.

Dödlyckan

Under mitten och slutet av 1700-talet utvecklas handel och industri i Västervik. 1745 anlägger borgerskapet ett helt nytt varv strax söder om staden. Det kallas en tid för Chr. Dichmans varv, men fick senare namnet Stora varvet. Alldeles söder därom startar Magnus Tenger Altonavarvet och Gunnebo bruks ägare Hans Hultman har eget varv söder därom. På 1781 års stadskarta kan man se de olika varven ligga som ett pärlband utanför den s.k. Strandaporten. Under 1700-talet är det inte bara varvsverksamhet, som gäller. Flera småindustrier, som hör till varvsverksamheten startas också, t.ex. ett repslageri och ett becksjuderi men även andra småindustrier växer upp, en yllefabrik, ett kattuns- och linnetryckeri och ett tobaksspinneri. Dessa låg i norra utkanten av staden vid Fabriksgatan alldeles norr om kyrkogården.

Cederflychtska fattighuset

Samtidigt som fabriksverksamheten utvecklas påbörjas en del större byggen. Anna Cederflycht på Helgerums gård och dotter till en av stadens stora köpmän skänkte pengar till ett fattighus, som stod klart 1751. Ritningarna är gjorda av tidens store arkitekt Carl Hårleman. Huset blev pampigt och föranledde ovan nämnde Sivers att utropa: ”I Westerwijk bo the fattige bättre än the rike”. Kyrkoherdebostaden mittemot kyrkan byggs på 1760-talet och under slutet av 1700-talet bygger Västerviks handelsmän och kaptener stora bostadshus i tidens stil. Många av dessa finns ännu kvar. Många influerades av det största bygget av alla, nämliget rådhuset, som påbörjas 1793 och som invigs 1796. År 1800 finns i Västervik 2985 invånare. Varvsverksamheten har en viss nedgång i början av seklet, men här finns ändå 4 varv, Slottsholmsvarvet, Stora Varvet, Hultmanska varvet och Altonavarvet. Västerviks fjärrhandel ökar kraftigt och mot slutet av 1800-talet är Västervik landets fjärde stad vad gäller utlandstonnage. 1846 läggs Slottsholmsvarvet ned efter nästan 300 års verksamhet och genom fusioner återstår under 1850-talet endast två varv, Förenade Stora- och Altonavarven och De förenade södra varven. Då ångfartygen gör sitt intåg har Västervik inte mycket att komma med. 1878 läggs Södra varvet ned. Även Stora varvet har svårigheter men finns i drift fram till 1917.

Stora varvet

Av den övriga fabriksverksamheten finns yllestoff- och klädesfabrikerna kvar under första, delen av 1800-talet. Två tobaksfabriker finns under första delen av 1800-talet. Två urfabriker startas, liksom tre färgerier. Under mitten av 1800-talet tillkommer ytterligare en mängd mindre fabriker, bleckslageri, spegelfabrik, repslageri, garveri, instrumentfabrik och väderkvarn. 1858 anläggs den första tändsticksfabriken i utkanten av Västervik. Den kom så småningom att bli en av Västerviks största arbetsplatser.

Tändsticksfabriken

Under andra hälften av 1800-talet har befolkningen växt så snabbt, att den inte längre ryms inom stadens fyra gamla kvarter. 2 743 invånare 1820 har ökat till 5227 år 1860. 1848-49 upprättas en plan över Södermalm och något senare även över Östermalm. 1872 har drygt 1000 invånare sina boplatser här. Västervik är en av de första städerna, som får en egen lokal tidning. 1834 flyttade boktryckare C.O. Ekblad sina bopålar hit tillsammans med C.P. Björklund. Tillsammans startade de Ekblads tryckeri och Westerviks Weckoblad. Stadens tillväxt under denna tid gör, att man börjar fundera på att bryta sig ur Kalmar län och bilda eget län tillsammans med Norra och Södra Tjusts, Aspelands och Sevede härader. Förslaget läggs fram 1837, då Carl XIV Johan gästade Västervik. Förslaget hade en stor tillskyndare i baron Johan Nordenfalk på Blekhem. 1840 läggs en kunglig proposition om saken men avslås av ständerna efter en stormig session. Dessförinnan hade länsstyrelsen tillstyrkt men kammarkollegiet avslog begäran. Länsresidenset, som hade byggts, blev i stället stadshotell. Frågan blev definitivt avförd vid riksdagen 1847-48. Vissa länsinstitutioner delas ändå upp, så att Västervik blir säte för Norra Kalmar läns hushållningssällskap och Norra Kalmar läns hemslöjdsförening. 1862 införs två landsting i Kalmar län och norra landstinget förläggs till Västervik.

Bebyggelsen ökar
Flera större byggnader tillkommer under 1800-talet, den gamla skolan, ritad av G. af Sillén, länslasarettet, läroverket och kronohäktet. Även en hel del bostadshus byggs. 1874 kommer den första byggnadsstadgan, där det regleras om bebyggelsens höjd, exploateringsrätt, gatubredd, öppna platser och parker. Året därpå fick stadsingenjör W Pleijel i uppdrag att göra en ny stadsplan, vilken fastställdes 1879. En stor händelse är järnvägsdragningen mellan Hultsfred – Västervik – Linköping som är klar för invigning 1879. Västervik får då också ett ståtligt stationshus, ritat av A.E. Melander, som senare återkommer och ritar kyrkan.

Expansiv period
Perioden 1890 till 1920 tillhör de mera expansiva i Västerviks historia. Invånarantalet 1890 var 6.872 och 1920 11.889. Bland de offentliga byggnader, som tillkommer kan nämnas Nya kyrkan, idag kallad S:t Petri (1905), navigationsskolan (1902), varmbadhuset (1910), saluhallen (1911) och posthuset (1912). Varmbadhuset byggdes som varmbadhus 1910 men stängdes 1975 då man öppnade en ny och större simhall. Efter stängningen gjorde man en omfattande renovering och mellan 1980-2011 huserade Västerviks Turistbyrå i lokalerna.

Bland bostadshus kan nämnas Kvarnströmska huset, ritat av västerviksfödde Gustaf de Frumerie. Han ritar även Marieborgsskolan, klar 1913. Ett tidigt varuhus är det Enanderska, som står klart 1908.

Varvsverksamhet i modern tid
Efter Stora Varvets nedläggning 1917 uppstår ett nytt varvsbolag, Västerviks nya varvsaktiebolag. Det förläggs till platsen, där Västerviks värmeverk finns idag. Man köper modern utrustning och skaffar eget bärgningsfartyg och dykare, men nybyggnadsverksamheten kom ändå inte igång.

Huvuduppgiften blir istället reparationsarbeten. Arbetet läggs ned 1932 men återupptas på 1940-talet. 1954 arrenderas varvet ut till Oskarshamns varv. Det sista fartyget, som sjösätts är ett minutläggningsfartyg åt marinen 1956. Skeppsbyggeriverksamheten i Västervik går i graven den 30 augusti 1958, då varvsporten stängs för gott, 410 år efter det första varvets start. Staden har under 1900-talet växt över sina breddar och på 1920-talet anser man det dags för en ny stadsplan, som antas 1927. Under 1930-talet är byggverksamheten livlig, f.a. på bostadssidan, men den stannar upp under andra världskriget och vid dess slut råder stor bostadsbrist i Västervik. Nya stadsdelar växer upp i Breviks- och Johannesdalsområdena. Efter kriget flyttar Electrolux en del av sin tillverkning till Västervik. Nuvarande fabrik stod klar 1948 och lades ned 2004. Svenska garvämnesfabriken ombildas 1909 till Tannin AB. Det lades ned på 1960-talet. 1915 grundas Västerviks pappersbruk, som i början gjorde kartong, men gick senare över till wellpapp. 1940 moderniseras maskinparken. Pappersbruket läggs ned 1980.

Nya industrier
I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet ökar småindustrierna i Västervik. Bland annat startas flera stenindustrier. Först ut är de danska bröderna Schannong, sedan kommer C.J. Flinks och J Ahlins stenhuggerier. 1890 finns 15 fabriker i Västervik bl.a. två boktryckerier; två färgerier; en holländsk väderkvarn; en mössfabrik; ett skeppsvarv; två stenhuggerier; en kemisk-teknisk fabrik; en tvålfabrik; en valskvarn; en maskinfabrik; en urfabrik och en vattenfabrik. Senare tillkommer en träförädlingsfabrik, ett glasbruk och en mekanisk verkstad med gjuteri.