Visfestivalen i Västervik

Röster om Visfestivalen

Vi lät tre festivalrävar säga några ord om deras minnen och upplevelser från Visfestivalen.

Sune Ekstrand, fotograf
”Det var lite mer hålligång förr om åren. Jag minns när Åsa Jinder var med på en av sina första festivaler – hon var inte gammal. En dag var vi ute på en ö och Fred Åkerström var förbannad på något. Han gick åt sidan, men efter en stund gick Åsa bort till honom, tog honom i handen och ledde honom tillbaka. Fred fortsatte tjura, men Åsa gav sig inte. Till sist sa Fred: Du är nog rätt snäll du. Ska jag skjunga något för dig i kväll? Åsa svarade att hon gärna ville höra honom sjunga Evert Taubes Fragranzia. Och trots att Fred egentligen vägrade sjunga Taube så gjorde han ett undantag, och lärde sig låten. Under framförandet satt Åsa på första raden bland de andra artisterna och lipade för att det var så vackert.”

Rebecka Hjukström, artist
”Jag har spelat där fyra gånger, tror jag. Debuten skedde med farsan, och sedan tre gånger med Abalone dots. Vi var väl 16-17 år och himla nervösa och livrädda för Hansi och hela grejen första gången, men det släppte när vi kom in på scenen och mötte publiken. Det är få spelställen som har en sådan omedelbar och intim kontakt som Stegeholms slottsruin. Vi fick fin kontakt med Lisa Miskovsky, som spelade samma kväll, och hennes syster. Vi jammade friskt tillsammans med husbandet på efterfesten. Det var jätteroligt. Lisas syster var helhärlig och tog mycket plats liksom Maja som spelade med oss och rockade loss på munspelet. Det blir lätt lite gubbigt på de där efterfesterna annars.”

Morgan Johnson, platschef
”Man kan säga att jag halkade in i VisFestivalen på ett bananskal. Jag flyttade in som hyresgäst i Hansis hus på Strömsgatan runt 1990 och fick provbo där ett tag. Det visade sig med en gång att vi hade samma intressen så han tyckte att jag gärna kunde vara med och jobba med festivalen. Jag började som chaufför, och minns en intensiv dag med Sofia Källgren. Först hämtade jag henne på tågstationen och körde henne till Stadshotellet för incheckning, sedan vidare till slottsruinen för sound check, tillbaka till Statt, senare till Statt inför hennes spelning, och sedan till eftersitsen på Folkets hus. På morgonkvisten när jag gick hemåt längs Strömsgatan fick jag syn på Sofia med sin lilla väska, så jag erbjöd att ta hennes väska. Hon skrattade och undrade vad jag gjorde där så dags, sedan följde jag med och vinkade av henne vid perrongen.”