Möt Calle Åstrand

Tove Lo, Lykke Li, Robyn, Avicii, First Aid Kit. Vad hade det svenska musikundret varit utan visan? Och vad hade den svenska visan varit utan VisFestivalen i Västervik? För att inte tala om textdrivna artister som Lars Winnerbäck, Sofia Karlsson, Ebba Forsberg, Håkan Hellström och Plura Jonsson. CajsaStina Åkerström och Jack Vreeswijk hade kanske inte ens blivit till.

Iex decennier har VisFestivalen spänt sina beskyddande vingar över detta svenska kulturarv, närt, entusiasmerat, initerat en visskola och petat musikaliska begåvningar ur sitt bo och in på Stegeholms slottsruins scen. I år görs det för 50:e gången. Som  alltid vecka 28.

Men hur ser framtiden ut? Festivaldöden har spridit sig likt en felstämd farsot inom musikbranschen på senare år. Vissa har spelat högt och förlorat, andra har helt enkelt blivit utkonkurrerade, marginaliserade och sakta bleknat bort. Har VisFestivalen en plats i en globaliserad festivalvärld med skenande artistgager, och i vilken form i sånt fall?

Vi fick en exklusiv intervju med festivalens VD, reklamaren och filmregissören Calle Åstrand, son och arvtagare till grundaren Hansi Schwarz.

Hur gick dina tankar när Hansi gick bort för två år sedan och många såg dig som den naturlige arvtagaren om det skulle bli någon fortsättning?
– Det var absolut inte självklart att jag skulle ta över. Hansi hade styrt skutan så hårt och inte låtit någon annan ta plats, så det var omöjligt att ersätta honom med en person. Vi tittade på det i styrelsen och sa att vi måste hitta en konstellation människor som kan se till att det rullar vidare, men att man inte blir beroende av en enda person. Man ska vara utbytbar för att festivalen ska kunna leva vidare. Vi är tre arrangörer idag: Anna Hydbom Ulvaeus, Morgan Johnson, och så är det jag. Anna är artistbokare och artistansvarig, Morgan håller i arrangemanget på plats, och jag är VD.

Fanns det tankar på att lägga ner?
– Det är klart att tanken fanns. Hansi hade ju tänkt hålla på till 50-årsjubiléet. Vi gick till kommunen och frågade: Vill ni att VisFestivalen ska leva kvar? De svarade ja på det, och då måste vi titta på en plan som gör att den kan leva 10-15 år till, kanske längre. Man för börja med att titta på varför den överlevt 50 år? Jo, för att det varit en väldigt försiktig festival. Den har inte dragit iväg åt olika håll, och man måste fortsätta vara försiktig, annars finns det risk att den åker upp och sedan “Pang!”, så håller den inte. Se på Hultsfred som har gått i konkurs flera gånger om.

Du har ett fullspäckat schema och skördar framgångar som regissör i London, Los Angeles och Hamburg, och ändå är du så engagerad i Visfestivalen. Vad är det som driver dig?
– Jag har ju suttit i styrelsen i många år, men jag ser ingen pliktskyldighet i det, för det här är ju Hansis festival, och hans anledning var att att kunna umgås med sina gamla kamrater och musikerkompisar. Det var ju roligt för honom, men för mig handlar det mer om att komma till min hemstad när stan lever upp och det är roligt att vara där. VisFestivalen måste finnas kvar.

Hur löser ni det ekonomiskt att ha en handfull artister varje kväll och bara ta 435 kronor i entré?
– Det är ingen hemlighet att VisFestivalen har bräcklig ekonomi. Många festivaler går omkull för att de bokar extremt dyra artister och tror att det löser problemet, men i stället går de i konkurs. Vi måste helt enkelt hitta en nivå för hur mycket en artist får kosta för att vi ska kunna få tillbaka det på biljettintäkerna. Visst skulle vi kunna höja biljettpriserna, men det vill vi inte och ska inte, för vi vill att det ska vara möjligt för en hel familj att gå på VisFestivalen.

2012 fick ni hjälp på traven från Tjustbygdens sparbank för att bjuda publiken på stekhete Timbuktu. är det framtiden?
– Jag tror på samarbeten med företag. Kultur betalar sig inte i dag, och därför kan företag se till att bjuda sina anställda och kunder på kultur. Vilket också hjälper oss. Det får däremot inte gå så långt som att vi har banderoller med reklam runt artisterna. Artisterna ska aldrig behöva göra reklam för ett företag.

Ni hade sannolikt kunnat sälja femdubbelt så många biljetter om spelningen med Timbuktu skett på en annan plats. Är Stegeholms slottsruin helig?
– Ja, det tycker jag att den är, absolut. Det vore konstigt att flytta festivalen någon annanstans. Det tycker jag inte går, och det pratar artister och publik om också, att det är en del av stämningen. Det är ju ruinen som gör VisFestivalen unik. Flyttar man blir det bara en stadsfest eller som vilken konsert som helst, och då konkurrerar man helt plötsligt på helt andra villkor. Här har man inramningen, som samtidigt är begränsningen som man får leva med

Vissa menar att festivalen är mossig, men det räcker att skumma igenom fjolårets startfält för att inse att det inte är sant. Lisa Miskovsky, Ebba forsberg och Nicke Borg skulle lika gärna kunna stå på Bråvalla eller Way Out West. Hur ser planen ut framöver artistmässigt?
– Varje kväll ska vi presentera en etablerad artist som inte har stått på Stegeholms slottsruins scen förut, som Nicke borg eller Lisa Miskovsky, sedan måste vi behålla de gamla artisterna så att publiken känner igen sig, och slutligen en ung helt okänd artist som vi släpper fram. Det är viktigt att VisFestivalen och Västervik fortsätter att vara en grogrund för nya artister. 

Back in the days tillbringade många artister hela veckan i Västervik, även om de bara hade en spelning. I dag har många ett fullspäckat schema och stannar kanske inte ens över natt. Hur ser du på det?
– Ja, förr i tiden kom ju artisterna hit på någon sorts branschträff. De spelade den kväll det passade, umgicks, spelade ihop och festade. Det är klart att det har förändrats, men vi har fortfarande efterfest varje kväll. De flesta artisterna i dag går direkt till hotellrummet efter en konsert, men under VisFestivalen är det annorlunda. Calle berättar om Lisa Miskovsky, som gjorde sin första spelning, och efterfest, i samband med fjolårets festival. Hon blev frälst både av stämningen i ruinen och efterfesten. – Här kan du umgås med andra artister, käka, ta en öl och spela ihop. Debutanterna är ofta helt lyriska efteråt och tycker att det är jättekul, en positiv rest av det gamla som man inte får tappa bort. I dag är det inte så många artister som stannar i flera dagar, men Ola Laurell vill inte åka hem, och Jack Vreeswijk kommer alltid en dag innan sin spelning.

Nämn det mest minnesvärda efterfestsgigget du bevittnat?
– Det är alltid roligt, faktiskt. Olika konstellationer, och de är alltid sekretessbelagda. En anldening till att artisterna kan släppa loss är att ingen press får komma in. Det är bara för artister och personal. Och i dessa tider får man vara mycket försiktig, när folk har smartphones och kan lägga upp saker direkt på sociala medier. Det hände i somras att någon la upp några saker från efterfesten, så vi fick se till att det togs bort. Våra artister måste få vara privata men ändå vara musiker.

– De flesta västerviksbor och visfestivalbesökare med några decennier på nacken och minnet i behåll bär på ett kaleidoskop av festivalminnen. Jakob Hellmans bejublade comeback, Lars Demians överdådiga finaler eller Lars Winnerbäcks nervdallrande debut. Många minns myllret av festande och tjuvlyssnande på gräsmattorna kring ruinen, tredubbla led med segelbåtar och lemelltåget mellan Fiskaretorget och Kulbacken. VisFestivalen liksom flödade över murarna och försatte hela staden i ett somrigt visrus. Västervik var VisFestivalen och VisFestivalen var Västervik. I dag är det inte riktigt samma hysteri. Men med Calle Åstrand, Anna Hydbom Ulvaeus och Morgan Johnson vid rodret och Björn Ulvaeus planerade bygge på Slottsholmen kan VisFestivalen mycket väl gå en ny storhetstid tillmötes.

Hur kommer vi att märka av att Visfestivalen fyller 50?
– Vi sitter mitt i planeringen nu så jag kan inte ge några detaljer. Det ska synas både inne i ruinen och ute på stan, men självklart kommer det först och främst att märkas på scenen.

Har du någon drömbokning?
– Om man skulle drömma om vilken artist som helst så skulle de ändå vara omöjliga att få hit, så jag har ingen, nej.

Finns det någon ni jobbat på genom åren men ännu inte fått hit?
– Ja, vi har en del som vi frågar varje år. Vi har tagit över Hansis lista. Ulf Lundell har fått en förfrågan varje år sedan någon gång i mitten på 70-talet. Han säger nej varje år, men vi kommer att fortsätta fråga, och han kommer väl att fortsätta säga nej. Den som lever får se.

Text: Albin Wiberg