Mordgåtor i Västerviksmiljö

Det är något med deckare och deras relation till platsen där de utspelar sig. Varje ort med aktning har en. Nu även Västervik. Niklas Wrångberg, bokförläggaren, reklamaren och en av våra mest kända och kära kulturpersonligheter, debuterar nu med spänningsromanen ”Sinnesslö”. I butik nu.

Niklas Wrångbergs seriemordsgåta tar avstamp i ett övergrepp i mentalsjukvårdens Västervik under 50-talet, ett övergrepp som av olika anledningar tiden hinner ikapp och får sin upplösning i ett Västervik 2016. Vi tog oss en pratstund med en nyförlöst och glad Niklas Wrångberg.

Du har skrivit din första spänningsroman, hur känns det?

– Ja, lite overkligt är det alltid när jag skrivit under så lång tid och det äntligen kommer en lastpall med böcker. Det blir verklighet av något man bara har haft i sin skalle. Lite som en förlossning. Man hittar på en story, det går ganska fort och är lustfullt. Sedan följer månader av motgångar och medgångar, sedan väntar man på resultatet.

Hur mycket är det här en författardröm kontra att hitta nya ben att stå på för byrån?

– Mest en författardröm. Lite som att stryka ännu en rad i sin bucket-list. Men blir boken mottagen bra, så brukar jag få blodad tand. Jag utvecklar mitt språk och skrivande ju mer jag jobbar med det.

Det fanns något i den gamla psykvårdshistorian som lockade mig. 

Din bok handlar om en seriemordsgåta som tar avstamp i ett övergrepp i mentalsjukvårdens Västervik under 50-talet, ett övergrepp som av olika anledningar tiden hinner ikapp och får sin upplösning 2016. Samtidigt som handlingen i boken, även om den huvudsakligen utspelar sig i Västervik, äger rum även i Stockholm och Örebro. Du väver samman flera tragiska människoöden till en stor och komplex spänningsgåta. Du fördjupar dig med andra ord i dåtida mentalsjukvård, flera geografiska platser och en hel massa olika människoöden. Hur såg din research ut?

– Efter alla andra bokutgivningar jag gjort så kan jag Tjust och vår lokala historia väldigt bra. Är även väldigt intresserad av just lokalhistoria. Det fanns något i den gamla psykvårdshistorian som lockade mig till denna bok. Sedan behövde jag några personer utifrån kommunens gränser som kunde se på Västervik med ett nytt perspektiv och nya ögon. Att växla mellan 1950-tal och nutid var både roligt men också väldigt svårt. Det var mycket att ta hänsyn till. Bilar, hur man pratade, vad företag hette då och så vidare. Så ja. Det har varit mycket research kring detta.

Jag förstår det, men du har verkligen lyckats att fånga tidens anda vid båda tillfällena. Särskilt med 50-talet, där språkbruk och detaljer ju gör så mycket för mig som läsare för att mentalt förflytta mig tillbaka i historien, förstå den. Snyggt.

– Tack. Ja, musiken och kläderna för 1950-talet var inga problem. Det är ett område som ligger mig närmare. Men exempelvis, var polishuset låg 1951 och om de hade tjänstesablar var svårare. Vilken typ av ambulans som användes.

De personer utanför Västervik som du ville skulle ge nya perspektiv. Vilka typer är de och hur handplockade du dem?

– Ja, huvudpersonen Mårten behövde ha en koppling till Västervik och att han kände till staden i sina minnen. Men så behövde han åka tillbaka och se hur det ser ut idag. Ett utifrån perspektiv från en storstadsmänniska. Kvinnan som blev bortadopterad behövde komma bort från kommunen också. Att det blev Örebro var mest en slump. Det har skrivits så mycket om Östergötland, Öland och så vidare. Hade huvudpersonen varit en Västerviksbo hade det inte blivit lika lyckat med skillnaderna från hans gamla och nya liv.

Att döda någon gammal person på sitt äldreboende måste vara botten av ondska.

Du har många och noggranna lokalgeografiska beskrivningar och markörer i boken. Hur har det fallit sig att du valt just de platser du valt.

– Att döda någon gammal person på sitt äldreboende måste vara botten av ondska. En plats där inget ont får ske och där man ska känna sig trygg. Person nummer två behövde jag ha en plats för en så kallad enstöring. Att få med Gränsö var givet på något sätt. Sedan ville jag att person tre skulle bli mördad på en mindre ort, men den karaktären förvandlades under resan till en mer välbärgad och fick då bo på Skramstad gård. Där flyktvägarna går i ett kors. Vilket passade mördaren. En slump? Sedan ville jag få med Norrlandet också, eftersom det är den andra vägen till och från Västervik.

Och så fick du med Skramsta gård utanför Gamleby, din födelseort, det var givet va?

– Det är i Stångeland som jag växte upp, och det hade varit för självklart att det skulle hänt något där. Så Skramstad låg perfekt. Den terrängen runt om kan jag i sömnen.

Hur mycket är huvudpersonen Mårten i boken du själv?

– Ha, ha. Den frågan kommer jag få svara på många gånger... Det är klart att mycket av Mårten finns i mig. Men detta är fiktion så jag kunde skruva lite på vissa karaktärsdrag. Men både han och jag är besatta av musik, jobbar i mediabranschen och har haft en brokig uppväxt. Men i procent vet jag inte.



Jag kan tänka mig att det blir lättare att utveckla en karaktär som är mer lik en själv?

– Ja, inom vissa områden så kan man ju veta exakt vad man pratar om. Det hade varit svårare att skriva om en tjej i 16-årsåldern som älskade hästar och forskade i partikelfysik. Det är liksom inte mitt område. Sedan har jag väldigt bra bildminne och minns saker som hänt. Vilket är bra när jag skulle blicka bakåt i historien.

Vissa av karaktärerna, exempelvis Kenth Carlsson på Hotell Fängelset som är Kenneth, är byggda på verkliga personer.  Hur har det sett ut överlag när du byggt karaktärerna, har du tagit fram dem med utgångspunkt i verkligheten?

– Nej, det vill jag inte påstå. Kenth är en av få som verkligen finns. Korv-Hasse dyker upp en kortis. Annars har jag inspirerats av olika människors drag och utseende. Mixat ihop lite. Sett flera som inre bilder hur jag ville de skulle vara. Det var jag noga med att ingen skulle bli uthängd eller missförstådd. I Kenths fall är han bara en glad hjälpsam figur. Det hade ju varit värre med några av de andra.

Är Kenth påtalad och charmad?

– Kenth vet inget ännu. Så jag hoppas på bra respons. Annars hävdar jag att det är en slump ha ha.

Du har väldigt många populärkulturella referenser från dina egna favoritdecennier, 50-70-talet. Var det naturligt att bygga dem utifrån dig själv?

– Både jag och nej. Först tänkte jag att Mårten skulle vara helt ointresserad av populärkultur, men jag kan så mycket om detta så det hade varit svårt att hålla fingrarna i styr. Sedan skulle han vara ett freak på klassisk musik. Men det kändes som de flesta deckarna har just detta. Så det fick bli mitt spår igen. Det finns ju en Spotifylista över bokens alla låtar som jag nämner. Lite nördigt men det var viktigt. Att hitta musik till alla passande händelser var jättekul. Allt i från Bertil Boo på 50-talet till tysk marchmusik.

Klockrent, en lista som heter "Sinnesslö"?

– Ja, listan heter just ”Sinnesslö”. (se länk nedan)

Spotify - Sinnesslö låtlista

Ditt språk är detaljrikt i sina miljöbeskrivningar och karaktärerna porträtteras väldigt rakt på, naket och ärligt? Nästan Hemingwayskt eller som Charles Bukowski, vilka är dina litterära förebilder?

– Ja, jag vill ha ett rappt språk. Mycket liknelser. Jag älskar exempelvis Nick Hornby, Jan Gradvall, Jonas Cramby. Men klassiker som Bukowski, Kinky Friedman, Nic Pizzolatto.

Jag blir skrämd över Sveriges historia ibland.

I prologen av boken tar du utgångspunkt i 30-40-talets nazityskland och deras rasbiologiska människoexperiment och de psykologiska experiment på människor som även ägde rum i Sverige under den tiden, samtidigt som du i slutet av prologen beskriver det hårda rasistiska klimat som har växt fram i Sverige under senaste åren. Hur mycket är boken en historisk påminnelse och ett samtida statement?

– Både och. Sverige var i det närmaste nazistiskt under andra världskriget. Jag vill att man ska förstå att dessa onda krafter och sjuka tankesätt kommer och går. Att de alltid har funnits ibland oss. Men aldrig riktigt försvinner. Idag är det extra viktigt med upplysning av Sverigedemokraternas framfart och massflykt, krig och orättvisor. Jag blir skrämd över Sveriges historia ibland.

Har du haft någon mentor eller annat författarbollplank under processen?

– Jag har min redaktör Stefan Johansson som på Djurö i Stockholms skärgård. Han har varit stor hjälp när det gäller att bolla idéer och språkbruket. Att få till det där extra i varje rad. Så den inte blir för lång eller för kort. Sedan har en tjej som heter Tess på Spyglass text varit lektör och korrekturgranskare. I övrigt har det varit få som fått tagit del av min bokprocess. Gjort väldigt mycket själv och på mitt sätt.

Detta är en hyllning till Västervik. 

Vad tror du att västervikarna kommer att säga om boken?

– Smaken är som baken. Jag ville inte försköna våld och ondska. Det är riktigt vidrigt stundtals. Men jag tror att många uppskattar de olika miljöerna och tidsbeskrivningen. Sedan baseras den ju på en viktig del av Västerviks historia. Men spänningsroman eller deckare är ju inte alla som läser. Men överlag tror jag att den kommer bli uppskattad.

Ser du det någonstans, trots våldet och ondskan då, som en kärlekshyllning till Västervik?

– Absolut! Detta är en hyllning till Västervik. Mårten som kommer från det trendiga livet i Stockholm tvivlar ju flera gånger på om han vill tillbaka eller stanna kvar. Lite som hemvändare gör.

Är det här början på en ny Agatha Christie-svit? När kommer uppföljaren?

– Den som läst ut bokens epilog kommer ha tre frågeteckan hängandes över sig. Vill det sig väl kommer jag skriva en bok till för att släcka dem. Hela del två finns redan nerskriven på tusen olika lappar framför mig. Kan Camilla Läckberg skriva om mord i Fjällbacka, Kallentoft i Linköping, Wallander i Ystad och så vidare, så har Västervik minst lika spännande miljöer, historia och platser här att använda. Ett mord under Visfestivalen, en drunknad i äventyrbadet (på Lysingsbadet red. anm), en galen dansk som vill bränna ner. En massgrav i skärgården….

Text: Niklas Lind
Foto: Position Förlag