Full fart framåt

Västervik Framåts nya vd Thomas Eriksson ritar framtiden.

GETINGSOMMAR.

   De svartgula steklarna svärmar runt på familjen Erikssons stenlagda uteplats likt ett gäng… getingar. Närgångna och ihärdiga i en sista kraftsamling innan de somnar in för gott. Precis som sommaren 2016, som lyckats pressa kvicksilvret en bit över 30 grader denna sena augustidag i västerviksförorten Piperskärr. Den utrullade markisen ger förvisso skugga, men jag överväger på fullt allvar att fråga Västervik Framåts tillträdande vd om vi inte ska ta och kasta kläderna och genomföra intervjun under lite mer avslappnade former i familjens turkosglittrande swimmingpool?

   Det stannar dock, tack och lov, vid en tanke.

   Det var just såna som Thomas Eriksson hade huvudet fullt av innan han bestämde sig för att ta jobbet som en av Västerviks näringslivs viktigaste kuggar, med ansvar för platsutveckling i form av företagsutveckling, etableringsfrågor, handelsutveckling, besöksnäringsutveckling, turistbyrå, inflyttarservice, platsmarknadsföring, kompetensutveckling och så vidare.

   Men vi börjar med att backa bandet 40 år tillbaka i tiden, och snabbspolar framåt.

   – Jag är född i Linköping och flyttade till Västervik när jag var elva år, gick på Breviksskolan och träffade min fru på gymnasiet. Vi flyttade till Linköping för att plugga vidare och blev kvar där i tio år innan vi flyttade tillbaka till Västervik 1995.

   Thomas och hans fru Kette är båda utbildade ingenjörer, men valde att skola om sig. Thomas till säljare och Kette till sjuksköterska.

   – Jag började på Philips i Norrköping som produktionstekniker. Jag satte ackord på folk och gjorde tidsstudier och sånt, skittråkigt. Så ganska snart kände jag att ”det här är inte jag”, så jag började söka lite sälj- och inköpsjobb som kändes lite mer socialt, men fick höra att jag inte var någon säljartyp.

   Ett stort steg för en person som kände sig blyg och tillbakadragen under skoltiden.

   – Det var när jag gjorde lumpen som gruppchef i Eksjö som jag för första gången kände på att ha en chefsroll och det gjorde mig lite annorlunda som människa.

Du blev maktgalen?
   – Haha, nej, men jag trivdes med att ha ansvar, läsa av andra människors kvaliteter och leda.


   Efter att ha läst ekonomi och marknadsföring fick Thomas napp och började som säljare på Canon i Linköping, där han jobbade med försäljning av bland annat faxar och skrivare. Inte så mycket makt, men en nyttig erfarenhet.

   – Det var allt annat än glamouröst.

   När min mamma fick se mitt första visitkort där det stod ”Representant” tyckte hon att de väl åtminstone kunde ha skrivit ”Försäljningsingenjör”, haha. Mitt nya yrkesval
var inte jättepopulärt hemma. Pappa var ingenjör och hade nog hoppats på att jag skulle gå i hans fotspår.

   I stället blev det Västervik, och ett jobb som teamledare för säljarkåren på Elfa.

   – Den största skillnaden var att jag fick ett litet chefskap. Det var dåvarande marknadschefen Reine Magnusson, som nu är konsult på Västervik Framåt, som anställde mig. Han var förresten chef för det mesta på Elfa då.

   – De följande två åren växte Elfa och koncernchefen Stefan Ferm frågade om jag kunde tänka mig att jobba som försäljningschef för Sverige? Jag tog jobbet och det rullade på bra. Jag fick Danmark också, och några år senare gjordes en omorganisation och jag blev nordisk försäljningschef och vd för några av säljbolagen. Det var ett bolag i stark förändring och blev en fantastisk resa.

   Arbetet gick från att vara extremt operativt till att innefatta mycket mer strategier och taktiska beslut. Man var verkligen i händelsernas centrum.

   Totalt blev det 18 år på Elfa för Thomas Eriksson. Men det blev ingen avskedsfest med skumpa, ballonger och blomsterkvastar.

   – Jag och några andra fick gå.

För att ni förtjänade det?
   – Njae, vi fick en ny koncernchef runt 2008 som hade massor av bra idéer med sig. Vi skulle nästan dubbla omsättningen från 900 miljoner till 1,5 miljarder, så det var otroligt spännande, men sedan kändes det inte riktigt som… Luften gick nog ur några av oss då själen i bolaget försvann lite. Det började talas om flytt till Malmö och andra förändringar. Jag var kritisk till det

som pågick, så när de tog beslutet att flytta försäljning och marknad till Malmö och jag satt som vd i säljbolaget var jag liksom inte med på banan längre. Det var inga hard feelings, men utvecklingen kändes inte bra vare sig för mig eller Västervik.

Jag tror också på att fokusera mer på alla små tjänsteföretag.

   Efter Elfa blev det Akzo Nobel, ironiskt nog i Malmö, i ett år, och sedan Elfas konkurrent Mirro i Jönköping i ytterligare ett par år innan Anki Nilsson i våras deklarerade att hon tänkte avgå som vd för Västervik Framåt.

   – Jag nosade faktiskt på tjänsten innan jag började på Akzo, när Ankis företrädare Roger Psajd slutade, men jag kände att jag inte var redo för det här. Jag kände lite samma sak nu när jag såg att hon sagt upp sig, men när rekryteraren ringde och sa att han trodde att jag skulle passa i den här rollen började jag läsa in mig på det och kände att ”vad fasen, det här kan bli riktigt bra.”

Vad är det som lockar?
   – Att få jobba för Västervik i Västervik känns jäkligt kul, samtidigt är det något helt nytt för mig. Till skillnad från att sälja förvaringslösningar som jag kan allt om, är jag ju nybörjare i denna bransch och vet ärligt talat inte exakt vad jag ska göra. Men i grunden handlar även detta om att träffa människor och kommunicera, lyssna och anpassa vårt utbud av tjänster till vad kunderna

behöver. Sedan är det spännande med kombinationen av det kommunala och det privata. Man måste ta hänsyn till ett politiskt spel, och även om jag inte är politiskt engagerad så känns det intressant.

Har du en klar strategi?
   – Jag kommer att behöva en period av inkänning och inlyssnande. Jag var faktiskt med på mitt första ledningsgruppsmöte för Västervik Framåt i förrgår, och så fort jag kommer in där så märker jag hur jag går igång och börjar tänka på olika möjliga alternativ och lösningar i olika frågor.

Hur ser du på Västervik som marknad?
   – Förr var vi väldigt fokuserade på stora tillverkande företag, men trots att Electrolux, Elfa och Akzo Nobel flyttat hela eller delar av sin verksamhet härifrån så har det gått ganska bra för kommunens näringsliv. Jag tror att det är viktigt att vårda de små och mellanstora företagen och se till att de trivs med att verka här och att ledningen vill vara kvar. Jag tror också på att fokusera
mer på alla små tjänsteföretag. Det är en bransch som växer och där mycket av arbetet sker digitalt, så många kan jobba i stort sett varifrån som helst och mot marknader över hela världen. Där har vi en viktig del av framtiden, tror jag, och jag tror att lockelsen i Västervik är den lilla kommunen med bred kompetens, bra samhällsservice, närhet till naturen och ett bra boende. Vi kan erbjuda en hög livskvalitet här. Naturligtvis spelar kommunikationsmöjligheter också in, tågen måste ju faktiskt gå när de ska. Men samtidigt tycker jag att det var intressant att läsa Magnus Nilsson, nybliven försäljningschef för Europa, Afrika och Mellanöstern på världens största sportgrossist, säga att han kan boka in ett möte var som helst i Europa till klockan elva nästa dag, med de kommunikationer som finns i dag. Det är inte illa.

Samtidigt som man lever sitt liv i idyllen Västervik?
   – Precis.

Finns det några fler viktiga områden?
   – Besöksnäringen naturligtvis, och handeln. Att jobba med marknadsföring av attraktiva semesterboenden tillsammans med äventyr i skärgården, och bra evenemang gör Västervik väldigt attraktivt men med mycket sommarfokus. Här måste vi bli bättre på att nå ut med Västerviks kommuns potential som åretruntdestination. På handelssidan är vi en liten stad med blomstrande handel där man lyckats kombinera stora volymbutiker vid infarten med mindre, lika viktiga butiker i city. Det kan vi utveckla vidare.

Hur vrider vi upp attraktionskraften ännu ett snäpp?
   – Även om förutsättningarna för familjeliv och företagande är väldigt bra i kommunen så krävs det också att kunna erbjuda jobb som matchar högre utbildningar, men även hitta rätt kompetens för de arbeten som finns.

Det handlar om att hela kommunens infrastruktur måste fungera för att man ska kunna locka hit både folk och företag.

Vad har du fått för reaktioner?
– Det har varit genomgående positiva reaktioner och väldigt många gratulationer och lyckönskningar. Jag var förberedd på att det här är ett massmedialt jobb där man kommer att synas, men jag var inte förberedd på att så många skulle tycka och reagera. Jag har redan fått synpunkter på hur Västervik Framåts arbete bör skötas, haha.

   Thomas tar en klunk kaffe och blickar ut mot poolen som för att stämma av läget, och lutar sig sedan tillbaka. Han utstrålar harmoni och ett betryggande lugn. Kanske är det faktumet att han efter många års pendlande och resande i jobbet äntligen landat på hemmaplan. Från och med i höst kommer han att kunna ta cykeln till jobbet, och varje dag njuta av sin favoritutsikt över Gamlebyviken in mot Västerviks stadskärna.

Är det här slutet på yrkeskarriären?
   – Nej inte alls, jag är 50 år och har åtminstone tio år kvar. Jag hoppas på några riktigt bra år som vd.

Så du varvar inte ner?
   – Absolut inte. Jag är fortfarande jäkligt hungrig och nu kommer jag att få mer tid till att jobba.

Och mer energi?
– Precis.

   Som en geting.


Text ALBIN WIBERG Foto ELLINOR SJÖBERG