Västervik – Då och nu.
Våren hade gett sig av, jag och min vän hade mött sommaren i dess prolog, på västkusten men bestämt oss för att åka österut till Västervik under juli månad för att upptäcka denna blomstrande sommarstad i korsningen av sommar och högsommar. Den årliga Visfestivalen var i antågande, och denna sommar var det inget som vi hade en tanke på att missa.
Vi anlände till denna ostkustens pärla tidig förmiddag och blev översköljda av solstrålar från en nyvaken sol. Vad kunde vara bättre än att möta dagen ute på Gränsö, där sommarstugorna trängdes med grönskan på väg ut mot udden av Gränsö som kantades av klippor riktade mot havet. Solen lovade mer än vattnet som dränkte värmen från solen vid ytan och lämnade kvar två huttrande turister vid klippkanten innan solen gjorde sitt igen och sakta värmde upp oss igen under tiden vi åt den medhavda picknicken lyssnandes på de tunna vågornas inmarsch mot klippväggarna.
Många friska andetag och mäktiga blickar ut mot den djupblå horisonten senare, begav vi oss från det tysta och lugna Gränsö bort mot den mer myllrande stranden Lysingsbadet, där turisterna samlats för att njuta av den stora svenska sommar som äntligen nått fram, ligga och lyssna på sorlet, andas lugnt och inte sörja den förintade stressen. Kontrasterna mot Gränsö var lika stor som vattnet var sparsamt med nåd för badkrukorna som frös bara av att blicka ut över vågorna.
När badandet var passerat för denna dag så begav vi oss in mot stan för att spatsera lite i denna småstad med stora ambitioner, och invänta den stundande festivalen och uppträdandet av framförallt Jaques Vreeswijk.
Vi gick omkring och tog in atmosfären med alla sinnen, blandade turiststråken med parker och gränder och tog oss bort till båtsmanstugorna, där gamla sjömän haft sin destination förr i tiden. Här avnjöts en våffla med grädde och sylt och spanades ut över de låga stugorna, och inte långt därifrån hördes skratten på gungande Simpson där uppladdningen för Visfestivalen ägde rum för många invaderande turister som skålade med sina nya vänner från lokalbefolkningen.
Efter en utsökt middag på ”Smugglaren” där energin fylldes på och vinglasen fylldes ur, började färgerna långsamt strykas ut av skymningen och vi gick in för att ta plats på festivalområdet.
I ruinen där läktarna hade byggts upp tog vi plats, insnärjda i en filt och omringad av en elektrisk atmosfär och bevakad av en måne som ökade i ljusstyrka för varje sekund som musiken strömmade ut mot sommarhimlen. Vreeswijk med blodsband till en av de största musikerna i Sverige, knöt samman en sommarkväll som var som de mytiska sommarkvällarna alla pratar om när det är mörkt, kallt och dystert. Just där och då var Västervik symbolen för allt vad
svensk sommar kan vara när det den hittar sig själv i allra bästa kaliber. Det gamla med det nya blandades, precis som det gjort hela dagen.
Västervik, denna kontrasternas stad, med ljuv musik och motorer på högvarv från gamla Ljungheden, de beklädda skogarna och de nakna klipporna, de trånga gränderna och de vidsträckta ytorna. Den kontinuerliga värmande pulsen, insvept i sommarkvällsmystik bland invånare som hälsar en välkommen med hela famnen. Västervik, inte bara ostkustens pärla, utan en symbol för sommarsverige, en berättelse som man bär med sig och delar med sig evighetslånga sommarkvällar där natten aldrig tar slut, där elden nere vid havet med samlade vänner aldrig slocknar. En berättelse om ett Sverige vi alltid förälskar oss i, om och om igen. Ett minne för livet. Både då och nu.